Timglaset vänds ständigt i det polska nittonhundratalet och livstiderna definieras om. Somliga fick uppleva två världskrig och tre ockupationer. Andra deporterades. Många åldrades snabbt som en svårt erfaren generation. Då var det inte lätt att anlända till jorden i juni 1945. ”Att någon kunde vara född en månad efter krigsslutet var ur deras synvinkel på gränsen till ett skämt. Det var som att komma till filharmonin tio minuter efter konsertens slut och inte hitta någonting annat än ett kvarglömt paraply i garderoben.” Men konserten fortsatte.

Poeten och essäisten Adam Zagajewski som skrivit dessa rader i Två städer (1991) hör till en generation som ändå fått uppleva intressanta tider – Solidaritet, emigration, 1989 ... Mellan olika tider och platser får Zagajewski göra sig både äldre och yngre än vad han är. Röra sig över flera tidzoner. Inklämd mellan emigranter och dissidenter har han också fått fjärma sig dessa grupper. Allt för att hålla sig i rörelse, för att hålla sinnena vid vigör.

Detta är ett grunddrag i hans poesi. Zagajewski äger förmågan att se nära på avstånd. Det märks starkt i urvalet Törst som Anders Bodegård översatte 2003 och som han nu kompletterar välkommet med Antenner i regn. I resenären Zagajewskis hemlöshet finns inget direkt lidande. Melankolin vaccinerar honom mot patos, men i den sena livskänslan finns alltid också en spejande nyfikenhet. Hans dikter – ett fortlöpande självporträtt – lagrar iakttagelser och minnen till montage som man inte alltid vet var de skall sluta. ”Dikter växer på motsägelsen, men täcker den inte”, hette det tidigare. Det är hans poetik i ett nötskal.

Var någonstans väger då passion och besinning lika? Jag anar att Zagajewski söker efter en sådan punkt. Hans dikter är coolt kultiverade vilket nog smeker en annans svagheter för gott sällskap. Han närmar sig Miloszs poesi – ”Pan Czeslaw”. Han ser de blyga mellanrummen hos Joseph Brodsky. Emellanåt kan jag tycka att Zagajewski skriver en del alltför hallstämplade kulturdikter – lagom lärda, skönt sammansatta och stiligt kontemplativa. Internationell Nobelstil? Men jag misstar mig nog. När jag läser om honom hittar jag här andra, mer ogarderade sidor – en insisterande känsla för det elementära och vidöppna. ”En sak är säker – världen är levande och brinner.”

I Antenner i regn blir gator och adresser ofta till världar i sig. Zagajewski skriver exempelvis en stark dikt om en kyrka omflugen av brådskande tornsvalor och jag upptäcker att hela dikten utgör en enda, rullande mening där nästan varje rad bildar en ny flyktlinje för de visslande svalorna. Vad gjorde poesin utan svalor?

Att följa denna rörlighet fordrar något mer av översättaren än visuell pregnans. Nämligen en lätt svikt i uttrycket där form och innehåll följs åt. Det mjuka linjespelet är ett särmärke i Bodegårds översättning som här prepareras av Marie Lundqvists vakna förord.