Den konfliktfyllda historien tog en vändning utan att den ena parten nog riktigt begrep vad som hände. En strykare gick från fredlös till fredad när hoppet om att överleva var så gott som ute. Fattig var hon i vilket fall. Om man nu inte räknar rikedom i naturupplevelser, såsom den att springa runt i skogen under stjärnklar himmel. Fast vad sätter en varg egentligen för värde på sådant? Och är det verkligen inte möjligt att skriva något om detta djur utan att texten låter som kriminalreportage eller en snyftsaga från förrförra seklet?

Henrik Ekman är natur- och vetenskapsjournalist på SVT. Det hindrar inte att han fått rapportera en del om brott. Skyll dig själv som valt att skildra motsättningen mellan rovdjur och människa skulle man väl lite elakt kunnat säga, om det nu inte vore för att jobbet resulterat i en engagerande och läsvärd bok. I Vargen – den jagade jägaren berättar Ekman om en varelse som i princip var utrotad i Sverige, när den i mitten av 1960-talet plötsligt förvandlades från allmänt villebråd till fridlyst art. Klart att rätt många glesbygdsbor blev besvikna, när de i stället för att få skottpengar riskerade straff för tjuvjakt. Och omsvängningen i politiken födde konspirationsteorier om en fiende som sen länge varit så fruktad och hatad att den knappt fått nämnas vid sitt rätta namn. Alltid fanns där någon (annan) i byn som sett mystiska främlingar i overall med ”Kolmårdens djurpark” tryckt över ryggen. Nu skulle den lede planteras ut på gamla jakt- och boskapsmarker, fast han (visst tänker man på djävulen som man?) egentligen hörde hemma i helvetet. ”Vargen är skogarnas Saddam Hussein” citerar Ekman en upprörd besökare på ett bygdegårdsmöte i början av 2000-talet.

Den ilskna liknelsen visar sig vara en import från USA, där vargmotståndare präntat in den på både t-shirts och bildekaler. I och för sig finns lika få bevis för zoo-utsläpp av varg i svenska skogar, som för massförstörelsevapnen i Irak. Men skam den som ger sig. I Ekmans bok varvas redogörelser för ihärdiga omvändningsförsök av ulvälskande myndigheter, med historier om djur som förgiftats, förföljts och i det närmsta massakrerats. Ytterst handlar kanske konflikten om i fall får, rådjur och älgar ska hamna på tallrikar eller i vargarnas magar. Den kampen vinner ju människan lätt. Ändå sprids en våldskultur och gråbensskräck, som knappast känns motiverad. Och i ett konkurrenssamhälle måste nog alltid någon spela rollen av snyltare och syndabock, låt vara att detta på ett ytligt plan krockar med skrivningar om lika livschanser, (biologisk) mångfald och den naturliga balansen.

När Ekman skriver om trofasta vargpar som tålmodigt fostrar ungar, frossar i blåbär eller med lätthet tillryggalägger fem mil om dagen, ser man kanske snarare några ansvarsfulla, strävsamma typer än en diktator i palats framför sig. Sen tänker man att den gamla demoniseringen gärna urskuldar sig med prat om ”Disneyfiering”. Det vill säga påståenden om storstadsbor som upphöjer djur till människor, eller förvandlar dem från oberäkneliga vildingar till harmlösa nallebjörnar. Att en majoritet av landsbygds­befolkningen enligt undersökningar vill ha vargen kvar, är väl fakta som i sammanhanget står sig ganska slätt. Henrik Ekman berättar om vargens ursprung, utbredning och beteende, men samtidigt iakttar läsaren något annat. Och det är hur en bok om varg handlar minst lika mycket om människan och hennes självuppfattning.

Om mänsklighet är synonymt med moral, kan man undra om det finns något särskilt djuriskt uppträdande. Förutsätter förresten inte omoral något slags medvetet brott mot lagar och värderingar? När Ekman beskriver vargarnas livslånga ”äktenskap” och starka ”familjesammanhållning”, låter det kanske mer som upprättelse av en förtrampad grupp än rapport från en studerad djurflock. I vilket fall är nog dess medlemmar varken odygdiga eller onda. Frågan är om de kan vara för många. Man kan tycka att det är ett felaktigt resonemang, fast av helt olika anledningar. För att undvika sjukdom och inavel argumenterar Ekman för att vargarna bör bli fler än dagens drygt 200, men ser ändå licensjakten som ett slags kompromiss med dem som annars antas vilja utrota hela stammen. På motsvarande sätt kan man fundera om staten alls ska dra någon gräns för antalet individer. Och varför skulle nödvändigtvis den legaliserade jakten skapa större överseende med varg? Oavsett ståndpunkt reduceras de mest berörda ofta till symbolfigurer. Bortom en konflikt blev de kanske statistikuppgifter, men hellre bara varelser av kött och blod. Den stunden lär förmodligen inte komma. Men i väntan läser man förslagsvis Henrik Ekmans bok om både två- och fyrbenta djur, som oupphörligt upprör och fascinerar.