Berättare i Margareta Lindholms sjunde roman, Skogen, är den 65-åriga Maria: gammelflickan som blev kvar i föräldrarnas skogsbruk med sina föräldrar och sin psykiskt instabila tvillingbror. Åren har lunkat på och omsorgen om pappa, om brodern och om skogen var kanske aldrig något aktivt val, men inte heller något hon ångrar. Hon känner och älskar sin skog som livet självt. Och hon månar om sin bror utan minsta baktanke.

Så var det också avsett att fortsätta. Men en dag sägs arrendet upp, skogen ska skövlas och Maria och brodern blir ett ärende på socialtjänstens bord. I själva den processen ligger romanens smärtpunkt. Att erbjuda detta åldrande landsbygdspar en solig servicelägenhet med egen täppa, det är inte bara att rycka upp träden med rötterna, det är att utradera en hel livsform.

Den här romanen bärs av samma allvar som övriga texter i Lindholms författarskap och av samma språkliga undertryck. Meningarna är korta och iakttagelserna vardagliga. Romanen döljer och avslöjar i en och samma gest, och under ytan, bortom orden finns starka relationstrådar som dragits åt och snört av.

Det är duktigt, välkomponerat och kontrollerat. Men på gränsen till andefattigt.

Det mest spännande som händer är faktiskt när jag på grund av en felläsning börjar närstudera dagboksanteckningarnas datum. Lindholm är inte en författare som brukar slarva eller underminera sina texter med språklekar – åtminstone inte sedan hon i debutromanen Assar 1997 överlät till läsaren att själv avgöra könet på en av huvudpersonerna. Så varför låter hon plötsligt lördag 21 mars följas av måndag 22 mars? Utspelar sig romanen i själva verket över mycket längre tid än det halvår jag i förstone förleds att tro? Eller vad är det som pågår?

Ingenting, ska det visa sig. Det är bara jag som skapat tillfällig spänning genom att misstolka den snirkliga skrivstilen. Det står inte alls lördag 21 mars. Det står förstås söndag 21 mars.