Allt börjar i loftgången utanför Åkes lägenhet. En kväll kommer underliga ljud bort­ifrån snowracern och en blåskimrande liten hand lockar Åke till sig. Och se, där sitter hon plötsligt med krushår och allt. En ängel vid namn Mimmi har landat i en ganska ensam pojkes liv.

Åke bjuder hem Mimmi till sig och de blir vänner. Sedan dyker nästa varelse upp. En djävulsflicka i rosa klänning står och glor in genom fönstret. Hon är kaxig och våldsam, en skrämmande typ, men har en del tjänster att erbjuda som intresserar Åke. Så drar den uråldriga kampen mellan ljus- och mörkervarelser igång.

Låter det sedelärande på ett söndagsskoleaktigt vis? När jag först får Helena von Zweigbergks kapitelbok Djävulsdåd och änglavrål i min hand är jag lite avvaktande: vad kan änglar och djävlar tänkas spela för roll i barnlitteraturen i dag? Sedan börjar jag läsa och övertygas. Jo men visst! Det är ju just nu, i den våldsamma samtiden där så många barndomar reduceras till ren överlevnad, som mörkrets och ljusets mest rutinerade delegater kan komma till användning, i alla fall om de får spela de roller som von Zweigbergk tilldelar dem.

Historien går inte helt oväntat ut på att Åke ska välja den goda Mimmis väg, men resan dit är allt annat än spikrak och Åkes moraliska problem alls inte lättlösta. I mötet med mobbarpojken Martin hamnar Åke i rena Faustläget och hans tillfälliga pakt med djävulen Rita känns för ett ögonblick obehagligt rimlig. Fast det fina är att det i slutänden inte är magi som hjälper Åke. Mimmi och Rita kan många coola tricks men mötet med dem handlar till syvende och sist om att aktivera det goda och det råa som redan bor i Åke. När Åke tillsammans med den söndermobbade Sören till slut gör upp med orättvisorna på skolan är det pojkarnas alldeles egna upprorsvilja som talar.