Det är lika tröstlöst som trivialt. I väntrummet står en tv-kock och vispar ägg, samtidigt som en kvinna kallas till röntgen och strax får se sitt bröst plattas till som en pannkaka. Men i läkarnas ögon är kroppen kött, även när de pratar om att skära bort en liten tårtbit. ”Det lutar åt cancer”, citerar Agneta Klingspor det preliminära sjukbeskedet i boken Stängt p g a hälsosjäl. En kort historia om en författare som faller isär, för bröstet blir med ens hennes värsta vän och fiende.

Och i främlingskapet inför sig själv och världen odlar Klingspor fortfarande den där ­ilsket iakt­tagande stilen, som känns igen från de tidigare rapportromanernas inslag av död, samhällsförslumning och kritik av fördummande tv-program. ”Bihålor, halsont, mandlar. Lyckans ostar”, skriver hon om patienterna på öron-näsa-hals-mottagningen. Henne äter kräftan. Och i ett väntrum sitter alltså de cancersjuka och glor på B-tv-stjärnor som skrattar och bakar mums så att mjöldammet ryker.

Snacka om skådebröd. Varför männi­skor som tror att de snart ska dö måste titta på någon som lustfyllt rullar deg kan man undra, men i Klingspors bok blir väl den genomgående matsymboliken såväl ett slags memento mori som uttryck för tillvarons förljugenhet och meningslöshet. Inte konstigt då, att de inlagda på sjukhuset varken verkar få äta särskilt gott eller nyttigt. Och i vilket fall kan det tyckas okänsligt att likna borttagandet av en tumör vid skärandet av en tårtbit.

Ändå är Agneta Klingspors berättelse om cancern inte någon vidräkning med svensk sjukvård. Författaren gör upp med new age-influerad hälsoreligion och allsköns villfarelser om att kunna tänka sig frisk, och skriver att konvalescensen är som en fängelserastgård (tårtbitsformad) där man bara har att gå och räkna dagarna innan muck. När hon väl slipper ut och sätter punkt, upplever nog också läsaren den där känslan av nyvunnen frihet och kunskap.