Det är ju typiskt. När man fått för sig att den gamla ”damen med lampan” klivit ut ur mörkret och änglamyten, kommer där en svensk författare och slänger in henne i garderoben. Fast i själva verket är det inte så hemskt. I Mia Öströms (född 1966) debutbok Den du söker finns inte här sitter den blivande sjuksköterskepionjären Florence Nightin­gale gömd i en skrubb, en tillflyktsort från moderns äktenskapsplaner och platsen för tankar om kvinnligt svängrum. ”Vad ryms inuti en människa, förutom allt det som krävs för att vi skall kunna andas, stå, gå och tala, vilka skogar och berg bär vi på, vilka enorma vidder och rymder trängs i oss”, låter författaren den 29-åriga Florence filosofera.

Om insatserna under Krimkriget, på det egna Londonsjukhuset eller inom hälsostatistiken nämns ingenting, för så långt har historien ännu inte kommit. Däremot finns berättelsen om stenrika föräldrar och tråkhemmaliv i Derbyshire, gedigen, klassisk bildning och barmhärtiga samarit-utflykter till de sjuka och fattiga i byn.

Unga fröken tar dock vårdandet lite för mycket på allvar, och gör vetenskap av alltihop. Ut med smuts, och in med ljus och luft. Men hur lätt är det för familjeflickan och gryende feministen Flo att leva och andas innanför korsetten? ”Varje år dör hundratals kvinnor av att deras klänningar fattar eld”, konstaterar hon lika nyktert som en kriminalkommissarie.

Den du söker finns inte här klassas nog också bäst som förtätad stämningsroman. Om bristen på dialog och intrig får den 160 sidor tunna boken att kännas aningen blodfattig, vägs det ändå upp av skarpa iakttagelser och vilsamt bildspråk. Somligt av det konstfulla funderandet hade kanske Öström kunnat rensa bort, men i vilket fall har hon förvandlat ett historiskt levnadsöde till intressant tankeflöde om kroppens möjligheter och begränsningar.