Fredrika Spindler | Nietzsche – kropp, konst, kunskap

En del politiker talar sig varma för kulturens betydelse för hälsan. De kunde rekommenderas Friedrich Nietzsches skrifter. Ingen har så i grunden tänkt detta samband som denne migränsjuke och halvblinde förtidspensionär vars magkrämpor behandlades ihärdigt med vegetarisk diet och raska bergspromenader.

Som den sallads- och vattenspecialist han var, var det ändå inget fel på hans humör. Livet skulle bejakas, men genom bejakelsen spelar både aktiva och reaktiva krafter. Innan ohälsan slutligen släcker honom har han på elvatusen sidor skrivit fram ”en säregen korrelation mellan termerna konst, sanning och kunskap”.

Filosofen Fredrika Spindler formulerar det så i sin föredömligt koncentrerade och samtidigt ledigt genomlysta bok Nietzsche. Vi lever inte med kroppen och utan i kroppen och därför måste det givna livet bejakas – inte skjutas upp till något framtida anderike.

Spindler som är verksam vid Södertörns högskola skrev en gång sin avhandling för Gilles Deleuze i Paris. Ämnet var då Spinozas inflytande på Nietzsche. Det är därför konsekvent att hon nu är i färd med en liten filosofisk trio som börjar med Spinoza, fortsätter med Nietzsche och slutar med Deleuze. Däremellan löper en rad tankelinjer som bildar en historisk stafett till det nutida. En svensk bok om Spinoza tillhör ovanligheterna (Gunnar Fredriksson 1999, Hans Larsson 1931). Nietzsche har vi desto mer av genom hans samlade skrifter och Deleuze (1925-1995) får nu kallas en nutida innefilosof.

Spindlers aktuella bok börjar med slutspelet. Nietzsches sista bok hette Ecce homo: hur man blir den man är. Den bar anslående rubriker som Varför är jag så klok? och Varför skriver jag så bra böcker?

När Nietzsche är som bäst är han briljant och yster och inte bombastisk och grötmyndig. Då – som i Ecce Homo – är den hamrande tankestilen rena litteraturen. I synnerhet hamrar han mot de mästertänkare som underställt den givna världen ett annat eller kommande liv. Alltså transcendensens filosofer, de som menar att den mänskliga existensen inte är i fas med essensen. Som Platon, Kristus och Hegel.

Det handlar i grunden om att förena livet och kunskapen vilket innebär ett försvar för livet som tillblivelse och skapelse men också en mer komplicerad insikt om att älska sitt öde, amor fati. Motsatsen finns i vad Nietzsche kallade ”ressentimentet”, den förnekelse som förkrympte livskänslan. Försurningen.

Här finns förstås en hel del vulgär vitalism att utvinna – så har historiskt skett – men Spindler visar här på Nietzsches vida intellektuella register, som när han skiljer mellan brist och förlust och när han argumenterar för kunskapens perspektivism. Vad han menade med ”den eviga återkomsten” var en princip om förändring eller skapelse.

Det handlar då inte om att göra sanningen veligt relativ (därav det aktuella skällsordet ”relativist”) utan att se sanningens föränderlighet som kunskap i sig. Nietzsche ville således inte lösa upp sanningar i töcken och sken utan i stället utsätta dem för nya tolkningar. För att därmed se själva tillblivelsen. Man kan beskylla Nietzsche för mycket här, men inte för att vara konservativ.

I Spindlers bok hamnar vi till sist också i den beryktade frasen ”viljan till makt”. Jag har alltid varit skeptisk till tolkningar av en ”politisk” Nietzsche, medveten om allt demagogiskt missbruk. ”Makt” är ju här inte enbart övermakt utan snarare en livskraft. Inte enhetlig som Bergsons ”élan vital” utan tvärtom motstridig.

Spindler är välgörande tydlig här, men om Nietzsche är motsatsen till konservativ är han knappast demokrat. Det begreppet förblir ett tomt rum i de nietzscheanska diskussionerna av maktens diagram. De moderna maktanalyser som inspirerats av Nietzsche har ofta försummat maktdelningens idé.