Gåtfull väv att njuta av

Paul Austers böcker har en så personlig karaktär och så jämn kvalitet att kritikerna inte kan komma överens om vad som är mellanböcker och vad som är riktigt bra. Hos Auster finns alltid en särskild stämning och en sorts balans mellan metalitterära komplikationer och psykologisk klarsyn. Recensenterna får för vana att förebrå honom för de intellektuella lekarna och komma med olika värderingar av hur bra människoskildringen däremot fungerar i varje bok.

Osynlig, Austers nya roman på svenska, är en berättelse i hans bekanta stil. Man känner väl igen författaren när det talas om New York och Paris, identitetens bristande hållfasthet och slumpens herravälde, fiktion och verklighet, baseball, litteratur och rökning. I den nya boken finns allt det där och man märker hur författaren delar upp sina egna personliga särdrag och fördelar dem på sina gestalter. Någon anses se bra ut, är jude och har suttit i en Parislägenhet och velat bli poet. Någon annan röker smala cigarrer av märket Schimmelpennincks och alla i Austers beundrarkrets vet att just det där är författarens eget favoritgift. Romanen slutar med ljuden från hammare i ett stenbrott och att detta har en självbiografisk koppling vet man åtminstone om man läst Ragnar Strömbergs översättning av Austers Samlade dikter.

Huvudpersonen heter Adam Walker och det namnet är naturligtvis högst symboliskt. Alla namn är betydelsebärande, vilket inte hindrar att vi så småningom får reda på att de är falska – alla medverkande hette något annat i den så kallade verkligheten som vi förstår också är en fiktion. När en person heter Rudolf Born associeras detta genast till den provensalske poeten Bertrand de Born som var en obehagligt krigisk herre som skrev om hur underbart det är när våren kommer och man får dra ut i fält och slakta fiender. Dante placerade orosstiftaren i helvetet med sitt avhuggna huvud i sin hand – en högst påtagligt splittrad identitet.

Den här litterära överlagringen av betydelser gör förstås att man kan börja övertolka en smula. När Walker intresserar sig för Milton tänker jag med en gång, utan något mer konkret stöd i texten, på att denne puritan enligt romantikern William Blake skrev bättre om Satan än om änglar därför att han var en sann poet, ”a true Poet and of the Devils party without knowing it”. Vilken är då Austers egen djävul den här gången?

När Walker möter Born så förstår man genast att den senare är en tricksterfigur, en moraliskt tvetydig typ som ställer till besvär men som behövs för att sätta igång en historia. Han är fransk föreläsare i statsvetenskap vid universitetet, bildad och charmerande men också oförutsägbar och full av fruktansvärda åsikter om hur fint det är med krig. I en bok med många gåtor och berättelser inom berättelser är Born den centrala hemligheten. Tillhör han CIA eller den franska säkerhetstjänsten? Vilket är hans förhållande till Margot som han låter förföra Walker? Är det Born som ser till att få Walker utvisad från Frankrike efter att denne har börjat skvallra om hur Born stuckit en stilett i magen på en rånare i New York?

Walkers minnen förmedlas av den som försöker uttolka hans efterlämnade anteckningar och historien berättas i första, andra och tredje person – en förklaring som uttolkaren föreslår är att man behöver distans och riskerar att göra sig själv osynlig när man helt enkelt skriver ”jag”. Vad innebär biografi, skrift om liv? I ett mellanspel skildras hur Walker ska ha haft ett incestuöst förhållande till sin syster, vilket i följande avsnitt helt förnekas av systern.

Här blir det psykologiska sammanhanget mellan romanens olika nivåer litet väl krystat. Och gestalten Born förblir en undflyende fantasi. I det sista man ser av den mannen finns en antydan till något som känns politiskt brännande: Born sitter som pensionerad på en karibisk ö och orerar om 11 september och araber och hotet från alla som inte är vita européer. Han har visst varit spion och nu, efter det kalla krigets slut, är han som en efterlämnad bomb som hotar att helt meningslöst brisera. Men Auster håller inte fast vid det spåret utan vill hellre lämna gåtan öppen. Jag tror att författaren på så sätt riskerar att osynliggöra sitt eget ärende, åtminstone om han har något annat att berätta om än själva berättandets paradoxer.

Den litterära konstruktionen övertygar mig alltså mer än det mänskliga dramat. Ändå är det en njutning att dröja i denna särskilda atmosfär och fundera över detta pussel av existentiella ledtrådar. Det är väl så att för alla som verkligen gillar Paul Auster så finns det inga mellanböcker att hoppa över.