Lasse Wierup & Matti Larsson | Svensk maffia – fortsättningen

Uppriktigt sagt börjar jag bli trött på Lasse Wierup. Det här är tredje boken där han och hans medförfattare effektivt blandar bort korten för att skapa en berättelse om kriminalitet som enbart verkar ha kommit till för att tillgodose kommersiella intressen, politisk opportunism och allmänhetens hunger efter sensation.

Låt oss ta det från början. För tre år sedan kom boken Svensk maffia, en nästan fyrahundra sidor lång kartläggning av kriminella gäng. Boken blev en enorm succé, en av de mest framgångsrika reportageböckerna på flera decennier. Tidigare i år kom boken Kokain, som Lasse Wierup skrev tillsammans med Erik De La Reguera, och nu alltså uppföljaren till den första boken, Svensk maffia – fortsättningen. Ett logiskt val av titel. Varför släppa ett vinnande koncept? Det finns få ord som säljer så bra som just maffia.

Precis som de två tidigare böckerna, Svensk maffia och Kokain, kan denna tredje delas upp i två grundläggande delar.

Å ena sidan finns här ett journalistiskt grundarbete som är värt all respekt. Lasse Wierup och Matti Larsson beskriver effektivt och initierat vardagen i den kriminella världen. Här möter man livet för några av landets brottslingar i all sin sjaskighet. Svensk maffia är i allt väsentligt en historia om förlorare; om män som ständigt sviker varandra, som ständigt är rädda, som ständigt beter sig irrationellt och barnsligt – det handlar om män som fastnat i sandlådans mentalitet.

Å andra sidan är Lasse Wierups och Matti Larssons projekt ett misslyckat försök att tolka och sätta in denna kriminella vardag i ett större sammanhang. Med sin uppföljning vill de än en gång måla upp bilden av kriminalitet som ett rationellt livsstilsval och de svenska gängen som en maffia. Det är en tolkning av det journalistiska grundmaterialet utan täckning. Lasse Wierups och Matti Larssons definition av begreppet maffia är så vag och så öppen att vilket kriminellt ungdomsgäng som helst verkar passa. Det räcker att ha ett namn, en föreställning om total lojalitet till gänget och en bild av sig själv inspirerad av amerikanska maffiafilmer för att kvala in i den internationella brottslighetens tyngsta klubb. Det är synd. Genom att tala om maffia och om kriminalitet som ett rationellt val skymmer Lasse Wierup och Matti Larsson sitt eget unika grundmaterial. Här skulle man ha kunnat berätta en hisnande historia om ett Sverige som glider isär, om unga män som förlorat tron på framtiden, om behovet av att hitta identitet i en värld där allt verkar flyta, om jakt på respekt i ett land där framgång framför allt förknippas med materiell status. Allt detta finns i texten, allt detta ligger där och skriker efter uppmärksamhet, men tillåts inte komma fram.

Visst, kriminaliteten har förändrats under de senaste två decennierna. Från Nordamerika har vi importerat en gängkriminalitet som bygger på symboliskt kapital, en kriminalitet som öppet skyltar med sitt namn och sina brott. Men det är inte samma sak som en maffia – inte ens i närheten.

Parallellt med Svensk maffia läser jag ett nyutkommet översiktsverk om organiserad brottslighet, Maffia – den kompletta historien. Det är en bok som beskriver den organiserade brottslighetens framväxt och nuvarande status i länder som Italien, USA, Japan och Mexiko. Här finns en glasklar och vedertagen beskrivning av begreppet maffia: ”Ett maffialiknande system uppstår endast där den organiserade brottsligheten är institutionaliserad och har förblivit ostraffad, och därigenom integrerats som en del i det breda sociala och politiska maktsystemet.” Det vill säga, vi bör nog inte tala om maffia förrän Hells Angels, Bandidos eller Original gangsters har täta band med den svenska makteliten.

Nej, vi skall akta oss för att prata om maffia. Det är ett ord som skymmer sikten, som frammanar fel bilder och därmed fel insatser och åtgärder. En maffia kan man bekämpa genom att stärka statsmakten eftersom dess livsnerv är just den svaga staten. Men gängbrottslighet som bottnar i utanförskap löser man aldrig med fler poliser och hårdare straff. Det enda som hjälper är att öppna samhället och omfamna dem som ser sig tvingade att jaga skräck i sin omgivning för att få någon form av uppmärksamhet över huvudtaget.

Allt detta vet Lasse Wierup och Matti Larsson. I inledningen till sin bok klagar de till och med på andra journalister som genom sin rapportering bidragit till att sprida en falsk bild av gängen som starkare än vad de i verkligheten är, trots att de själva gör samma sak. Det är inget annat än ett journalistiskt haveri.