Markis de Sade | Juliette, del III–IV

Hur långt kan man gå i litteraturens namn? Rätt så långt om man heter markis de Sade och anser att litteraturen är den plats som blottar och bejakar människans sanna natur. Markis de Sades promiskuösa aristokrater våldtar, lemlästar och mördar till höger och vänster, utan några som helst samvetskval eller repressalier. Allt i naturens namn. Innebär det att så länge dessa bestialiska riter sker innanför romanens trygga pärmar, så är det okej? Att ord inte är viktiga? Att litteratur bara är en form av intellektuell underhållning? Det vore att göra litteraturen mer harmlös än vad den är. Att vägra dess politiska och ideologiska dimensioner.

Napoleon kallade de Sades Justine för ”något av det avskyvärdaste ett mänskligt psyke kunnat fantisera” och skickade markis de Sade raka vägen i fängelse – både för att han skrev som han gjorde och för att han blandade dikt och verklighet genom att röva bort och misshandla prostituerade. Sen blev han utgiven i den prestigefyllda Pléiade-serien och litteraturhistorikerna skänkte de Sade en orubblig plats i världslitteraturen. Detta har dock inte hindrat Kulturrådet från att förvägra litteraturstöd till markis de Sades Juliette med motiveringen att boken är ”för dålig”.

När Juliette del I–II ändå gavs ut av Vertigo förlag för ett år sedan skapade den stort rabalder. Vissa kritiker drog en direkt koppling mellan de Sades figurer och vår tids våldtäktsmän och kvinnomördare. Även förlaget anklagades för att ha hyllat de Sade. Bland annat skrev Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet (23/11 -09) att de Sade är ”en metafor – över vår feghet för att se kvinnohat i ögonen”. Och i en senare artikel (3/12 -09) att ”de Sade erbjuder en postmodern version av fascism och patriarkat – förklädd till frihet”. För vad betyder sadism egentligen? Ett njutningsfullt deltagande i andra människors lidande, med andra ord en frihetsberövan par excellence.

Vi får heller inte glömma att markis de Sade skrev flertalet av sina romaner under sina fängelsevistelser. Och att det bara är ett frihetsberövat sinne som kan drömma så innerligt om att beröva andra friheten. Romanfigurernas excesser var många gånger ett sätt att försöka frigöra sig ur kroppens fängelse, att uppnå en form av, om inte fysisk, så åtminstone mental transcendens. Ja, de filosofiska ursäkterna är många för detta symboliska maktmissbruk som blivit så fashio­nabelt.

Hur skall man då tolka markis de Sades sadism? Som en hyllning av den dåtida frans­ka aristokratins patriarkala övermännisko­ideal? Eller tvärtom, en våldsam, om än dold, kritik av densamma? Jag föredrar att se markis de Sades verk som en samhällskritisk dokumentär över hur dåtidens överklass faktiskt betedde sig på bordellerna. För att inte tala om dåtida kyrkofäders dubbelmoral.

Nu har Vertigo gett ut Juliette del III–IV. Lika snyggt formgivet som senast. En ung, vacker kvinna klädd i en röd klänning som sitter med en piska bland nakna människokroppar får pryda omslaget. Det är en ömsom njutningsfull ömsom kväljande läsning. Juliette har denna gång drivit sina eskapader ännu längre. Hon och hennes gelikar ägnar sig åt de mest groteska perversioner man kan tänka sig. Folk skiter och nålar upp varandra, sticker brinnande facklor i kroppsöppningar, våldför sig på hundar och barn. Det är förstås en fasansfull läsning som får en att vilja gå i kloster. Men också en smått tragikomisk skildring av människans fundamentala missbelåtenhet. För tänk vad alla dessa människor behöver i sin jakt på absolut tillfredställelse. Hur fjättrade de är vid sina begär.

För att kunna njuta fullt ut behöver fru Borghese exempelvis en eunuck, en hermafrodit, en dvärg, en kvinna på åttio år, en kalkon, en apa, en stor hund och en liten pojke på fyra år.

För mig är markis de Sade en i första hand humoristisk författare. Barbariska aktiviteter förekommer rikligt i de mest sofistikerade samhällen. En skildring av något innebär inte per definition en hyllning, hur mycket man än försöker låtsas dela sina romanfigurers ideologi. En författare som idealiserar sin tid är i mina ögon långt mer förljugen än någon som inte gör det. Markis de Sade avskydde sin tid. Mot romanens slut säger en av huvudfigurerna: ”Jag önskar att det mänskliga släktet bara hade ett gemensamt huvud så att jag kunde få nöjet att med ett enda hugg skilja det från kroppen”. Och detta förakt måste slutligen också drabbat författaren. Och som han själv mycket tjusigt har hävdat: För att veta vad dygden är, måste vi först känna synden.

När allt kommer omkring var kanske markis de Sade en stor moralist och hans nihilistiska filosofi bara ett sätt att väcka folk ur deras komfortabla dubbelmoral.

Att Michel Houellebecq – en författare som fått utstå nästan lika mycket kritik för sina cyniska romaner och som liksom de Sade alltid blandat ihop ett syndigt leverne och skrivande – fått Goncourtpriset tyder på att den gamla frasen ”on ne fait pas de littérature avec de bons sentiments” (idiomatiskt översatt: ”man gör inte god litteratur med goda intentioner”) fortfarande är aktuell.