Tidholm | En som du inte känner / Adbåge | Sven sticker

Ibland kommer jag på mig själv att fråga: ”Var det för att …?”. Och i samma stund tänker jag på barnen i Anna-Clara och Thomas Tidholms klassiska Resan till Ugri-La-Brek, hur de frågar sin döda morfar på andra sidan världen om det var för att de klampade i trappen.

Ingen dör för att någon för oväsen. Men för den som är liten och i centrum av en stor värld är det möjligt. Åtminstone finns rädslan där, tänk om det var för att …?

Och det är något med den där stora världen som går igen i paret Tidholms författarskap. Barnet är hela tiden medelpunkten, ibland understött av följeslagarna hunden och fågeln, allting annat är föränderligt. Från en bild till nästa kan det växla från sommar till vinter, från grönt till rött, från barrskog till djungel eller från regnrusk till solsken. Och lika snabbt rör sig texten, den korskopplar, störtar brant och låter associationskedjorna vara det enda som syns på raderna.

Senaste boken, En som du inte känner, bär omisskännligt sina upphovspersoners signum. Två barn, en flicka och en pojke, på odyssé i lek och vänskap. Flickan benämner sig ”En Som Du Inte Känner”, pojken, som också är berättaren, benämns ”Äsch Ingenting”. Helst vill han få ordning på relationen och ha ett namn på den som han inte känner. Men hon tiger; först måste de bli något för varandra. Sedan kanske.

I en scen sitter pojken utanför det hyreshus som flickan försvunnit in i. Skymningen faller och ljus strömmar ut ur okända männi­skors hem. Han konstaterar: ”Vilken kort tid som jag inte fick känna henne”.

Det ska ändras, men i just den där formuleringen smälter allt samman. Precis som en gång barnen i Ugri-La-Brek-bokens ”Var det för att vi …”. Det är så lätt att tro på barnens lätthet. Att det som ser ut som hängiven lek är självklart. Så är det förstås inte. Och det fina i En som du inte känner är att ambivalensen lever i språket. Det går att fråga, men det är långtifrån lika självklart att svara.

Emma Adbåges bilderbok Sven sticker är svår att föreställa sig utan bland annat paret Tidholms författarskap. Här finns i och för sig en realistisk ram kring fantasilekarna (Sven har tråkigt och, trots typ en miljard leksaker och lekredskap, ingenting att göra). Men övergången från allt som Sven är så trött på att han kan dö till tågresor, båtfärder, skogspromenader och lådbilsrace sker utan minsta skarv. I ena stunden är han på lekplatsen, i nästa befinner han sig ute i världen.

Det märkliga med den här historien är dess sensmoral: bara det dyker upp en kompis bland överflödet av tråkiga sönderlekta möjligheter, så blir det roligt igen. Och då slår Adbåge fötterna av sin egen historia. Som om Sven inte alls lekt.

Nej, roligast i den här boken är bilderna. Vissa uppslag är fenomenala, och allra bäst är tältplatsens spel med geometriska mönster och femtiotalsestetik.