Sabina Berman | Flickan som dök ner till jordens mitt

Egentligen är Karen, huvudpersonen i mexikanska Sabina Bermans debutroman Flickan som dök ner till jordens mitt, en ganska obehaglig typ. En sådan som säger vad hon tänker och avläser världen väldigt bokstavligt. Till exempel vill hon på fullaste allvar bränna 90 procent av all litteratur eftersom den direkt eller indirekt insisterar på en cartesiansk världsuppfattning som ställer människan över djuren, och eftersom den (litteraturen) geggar med metaforer och annat ljug. Den sortens blick är ju aldrig kul för oss som gillar att tro att vi kommit en bit på vägen. Ännu långt in på sidan 142 tänker jag att det här nog ändå hade kunnat vara kul, om bara inte Karen vore en sån torrboll. Eller om åtminstone texten var något annat än Karen. Men så är inte den här romanen tänkt: den här romanen är nämligen skriven av Karen, den en gång språklösa förvildade som framburen till världen av sin moster förvandlas till Jag, Karen: 90 procent socialt imbecill, 10 procent geni i minnesförmåga och rumslig uppfattningsförmåga. Det vill säga: autistisk.

Men titeln är ljuvlig! Lurar mig att tro att jag håller Ali Babas alla skatter i mina händer. Eller åtminstone en roman i den magiska realismens tradition. Och jo, visst finns den där, magin, men med Karens röst och blick nerblekt, utglesad. Alltså: Karen tror på fakta, inget annat. Men halvvägs (sidan 153 för att vara exakt) börjar jag ändå gilla den här romanen. Den konsekvent oinspirerade kategoriska lillgammalstilen. Visst hjälper det att djurrättsterrorister och en sjusärdeles maffig kapitalist dyker upp och ökar farten, men framför allt är det nog allt det jag nu vet om industriellt tonfiskfiske som jag inte visste tidigare, som är bokens verkliga behållning. Om jag, som förlaget hoppas, ser på världen med nya ögon nu? Tja. Kanske.