Keith Richards | Livet

Om Mick Jagger skulle skriva en självbiografi skulle den förmodligen heta ”Jag, Mick”. När nu Keith Richards tegelsten på över femhundra sidor är här väljer Rolling Stones läderhudade och ömhjärtade gitarrist att kalla sin berättelse för Livet. Det är en titel som famnar stort.

Men Keith Richards lyckas väldigt väl. Sida efter sida, minne efter minne, detalj efter detalj skalar Richards av det som har varit hans extraordinära liv. Och berättelsen handlar verkligen om Keith Richards. Inte om The Rolling Stones. Eller det är klart att bandet löper som en envis loop genom hela boken, men det är Keith Richards som är både nav och motor. Och om Mick Jagger vill berätta sin version av vad som hände får han, som Keith Richards själv konstaterar, skriva sin egen bok.

Det är fängslande läsning som bjuds. Om The Rolling Stones får allt svårare att motivera sin existens, kvävda av sin egen svällande kropp, så tar Keith Richards chansen att med en lödig och detaljrik men ändå sparsmakad prosa återerövra själva kärnan i det han ägnat sitt liv åt. Visserligen har han haft hjälp av journalisten James Fox, men man kan ändå konstatera att Keith Richards berättar som han spelar gitarr. Rakt på sak, med attityd och känsla och ständigt fastsurrad vid ett ankare av uppriktighet.

Richards har uppenbarligen bestämt sig för att gå hela vägen. Han undviker konsekvent allt som skulle kunna uppfattas som poserande eller förskönande. Tonen sätts redan i beskrivningarna av uppväxten i efterkrigstidens Dartford. Tidiga minnen förmedlas med dofter, smaker och ögonblicksbilder men sätts också i ett större sammanhang där läsaren får en förståelse för gråheten och apatin likväl som för det fyrkantiga och på alla vis gammalmodiga och av kriget utarmade och utmattade England. Keith Richards skriver i en liten talande bisats att det var först många år senare som han kunde se att London var en vacker stad under all smuts och damm.

Och jag påminner mig själv om tidigare intervjuer jag läst med Keith Richards där han uppmärksammar oss på att han minns en tid då det inte fanns rockmusik. I sin bok fördjupar Richards den insikten. Han tar oss med till en plats och en tid när rocken kom bullrande in i de europeiska hemmen, likt en trojansk häst i form av Radio Luxemburg, och rev både mentala och högst konkreta murar.

Keith Richards väg ut kom via en konstskola i London och sedan via små kaféer där det spelades blues. Skivorna direktimportades från Chicago av dem som hade de rätta kontakterna och när Rollings Stones ganska så långsamt smälte samman till något som liknade ett band så var det med målet att bli det bästa bluesbandet i stan. Popmusik och listplaceringar fanns inte på kartan. All energi lades på att låta exakt som musikerna på skivorna från Chess Records.

Sedan kom Beatles och Stones blev mer eller mind­re omedvetet en motreaktion, Jagger och Richards började skriva egna låtar och sedan rullade det igång. Keith Richards intar en förundrad inställning till framgången i allmänhet och det plötsliga intresset från den kvinnliga publiken i synnerhet. Han fortsätter hålla fast vid själva musiken. Till och med när heroinet har som störst makt över honom och han sover med en pistol under kudden är det arbetet i studion som på något vis håller ihop honom. Och han konstaterar syrligt att Mick Jagger hade och har sin egen drog – omgivningens fjäskande.

Som ofta i musikbiografier är det de tidigare åren som är de mest intressanta. Och det är också där Keith lägger tyngdpunkten. Det är fascinerande att läsa om hur det var under bandets första turnéer i USA. Med ögon och öron på vid gavel släpps bandet in i låtskrivarpalatset Brill Building i New York och på Chess-kontoret i Chicago. Men när de ger sig ut på vägarna i Nixons Amerika möts de av ständigt hån och trakasserier, de kan inte äta på en diner utan att bli förödmjukade. De ses som fjolliga, långhåriga trashankar. Å andra sidan är det med en känsla av hemkomst som Stones hamnar på roadhouses med svart publik, gospel, soul och blues på minimala scener.

Keith Richards framstår som mer vilsen ju större scenerna blir och hittar inte riktigt sin roll i den gigantiska cirkus som Stones turnéer utvecklas till under 80-talet. Han väljer att fokusera på själva grunderna i hantverket. Långa stycken i boken ägnas åt mer eller mindre tekniska beskrivningar av hur han hanterar sitt instrument och hur han både tidigt och senare tjuvkopplar förstärkare. Hur omständigheterna, som att Brian Jones är ständigt frånvarande, tvingar Richards att hitta sätt att göra även hans jobb. Men det blir ändå inte musikernördigt, Richards uppenbara kärlek till spelandet gör att man följer honom hela vägen.

Det är sällsynt med en artist som är såhär välformulerad och genomtänkt när det gäller inte bara sitt jobb utan också varför han fortsätter göra det och hur det har format den han blev – på och utanför scenen. Keith Richards vänder ut och in på både Keith Richards och ”Keith Richards”. Det är unik läsning.

En brasklapp bara – läs den engelska upplagan. Den svenska översättningen är slarvig och förvandlar Richards svängiga engelska till något som låter som hämtat ur Söderkåkar.