Hannele Mikaela Taivassalo | Åh, kom och se här
Bok
Hannele Mikaela Taivassalo
Åh, kom och se här
Söderströms
Relaterat
Artikelserie
- Recenserade böcker vecka 47
- Sefi Atta | Allt gott ska komma dig till del 2010-11-26
- Lasse Wierup & Matti Larsson | Svensk maffia – fortsättningen 2010-11-26
- Miguel Syjuco | Ilustrado 2010-11-25
- Tidholm | En som du inte känner / Adbåge | Sven sticker 2010-11-24
- Markis de Sade | Juliette, del III–IV 2010-11-24
- Sabina Berman | Flickan som dök ner till jordens mitt 2010-11-23
- Keith Richards | Livet 2010-11-23
- Susan Abulhawa | Morgon i Jenin 2010-11-22
- Viktor Johansson | Game over 2010-11-22
- Sinziana Ravini m fl | Tennslottet 2010-11-22
Hannele Mikaela Taivassalo | Åh, kom och se här
I Hanne Mikaela Taivassalos andra roman går förälskelse och psykos hand i hand, skriver Ingrid P Bosseldal.
Det finns bara slut, påstår berättaren i Hannele Mikaela Taivassalos andra roman, Åh, kom och se här.
Egentligen är det tvärtom. Romanen är en berättelse som starkt hävdar att alla slut också är en början. Och även om berättaren lämnar oss någonstans i det som är både romanens upptakt och avslutning, ett kvinnolik med krossat huvud, så fortsätter historien. För vad händer nu? Med Barnet? Med Barnets pappa Selim? Med trappuppgångens hesa kvinna med det rödtonade håret? Med den ofantligt feta operasångaren som sjunger så vackert i sin ensamhet.
Taivassalo låter förälskelse och psykos gå hand i hand. Samtidigt är sorgen tung. Tragiken. Men där två förälskelser går i brutalt kras, föds också en ny.
Och kanske är det i den nya, som samtidigt är gammal och byggd på mångårig vänskap och gemensam sorg, som ett lyckligt slut (eller början) går att ana. Liksom i den sociala omsorg som föds bland trappuppgångens dväljare – de som vakar över sina grannars liv och historia – när de i romanens upplösning tar hand om Barnet, som samtidigt som mosterns huvud krossats av 1700-talsbaronen på Kungliga operan i Stockholm också överges av sin lika skira som sköra mor, Lillybeth.
Precis, om än inte lika väl genomfört, som i Taivassalos förra roman, den prisade Fem knivar hade Andrej Krapl, löper på ett Monika Fagerholmskt vis språkliga slingor genom texten; upprepas, varieras, tonas ut och återkommer. Det kan handla om hur karaktärerna benämns, om dofter, om strofer ur Bellmans epistlar eller om disparata scener som successivt inordnar sig i ett större mönster.
Berättaren framhärdar i att det bara finns slut. Författaren, däremot, ställer fram det fasansfulla men åkallar det goda.




















Kommentarer (0)