Hannele Mikaela Taivassalo | Åh, kom och se här

Det finns bara slut, påstår berättaren i Hannele Mikaela­ Taivassalos andra roman, Åh, kom och se här.

Egentligen är det tvärtom. Romanen är en berättelse som starkt hävdar att alla slut också är en början. Och även om berättaren lämnar oss någonstans i det som är både romanens upptakt och avslutning, ett kvinnolik med krossat huvud, så fortsätter historien. För vad händer nu? Med Barnet? Med Barnets pappa Selim? Med trappuppgångens hesa kvinna med det rödtonade håret? Med den ofantligt feta operasångaren som sjunger så vackert i sin ensamhet.

Taivassalo låter förälskelse och psykos gå hand i hand. Samtidigt är sorgen tung. Tragiken. Men där två förälskelser går i brutalt kras, föds också en ny.

Och kanske är det i den nya, som samtidigt är gammal och byggd på mångårig vänskap och gemensam sorg, som ett lyckligt slut (eller början) går att ana. Liksom i den sociala omsorg som föds bland trappuppgångens dväljare – de som vakar över sina grannars liv och historia – när de i romanens upplösning tar hand om Barnet, som samtidigt som mosterns huvud krossats av 1700-talsbaronen på Kungliga operan i Stockholm också överges av sin lika skira som sköra mor, Lillybeth.

Precis, om än inte lika väl genomfört, som i Taivassalos förra roman, den prisade Fem knivar hade Andrej Krapl, löper på ett Monika Fagerholmskt vis språkliga slingor genom texten; upprepas, varieras, tonas ut och återkommer. Det kan handla om hur karaktärerna benämns, om dofter, om strofer ur Bellmans epistlar eller om disparata scener som successivt inordnar sig i ett större mönster.

Berättaren framhärdar i att det bara finns slut. Författaren, däremot, ställer fram det fasansfulla men åkallar det goda.