Viktor Johansson | Game over

Viktor Johanssons debut, diktsamlingen Kapslar (2007), belönades med Borås Tidnings debutantpris och var ett betydelsefullt bidrag till den tradition, rik på storvuxna bilder, som löper från Erik Lindegren till Bruno K Öijer. Här fanns ett slags lyriskt muskelminne, väl förankrat i samtiden, och som i nästföljande bok – den fragmentariska och till roman löst sammanhållna gruppen prosapoem Eterneller (2008) – följdes upp av ett science fictionartat kärleksdrama i postapokalypsens föreställda tidevarv.

I sin nya diktsamling Game Over återbrukar Johansson tema och tekniker från de båda tidigare verken. Här strålar vurmen för cyborgen samman med en existentialism i ungdomens tanke på det sociala och sexuella överskridandet. Game Over kan alltså ses, kanske som en ungdomsskildring fullspäckad av 80-talisternas popkulturella referenser – Akira, Laputa, S.P.U.N.G., The Streets, The Knife och, som titeln antyder, en mängd tv-spel – kring vilka diktsviternas pojkar bygger upp en oskyldigt erotiserad gemenskap; men framförallt är den en distanserad inventering av den roll som bilder och referenser spelat för denna generation.

Bilderna blir här å ena sidan nödvändiga för att frambesvärja en egen, unik identitet, likt öppningar ur en alltför trängande vardag: ”Läste inga biologiböcker som manualer till spelet, / det måste finnas fusk. Det måste finnas warpar, / jag vill inte bli man”. Å andra sidan kan en alltför reservationslös identifiering med bilden skapa ett tomrum och ”kroppen är en spegel”: ”spegelbilden fastnar under vattnet i handfatet / när du tvättar dig inför avrättningen”. Behållningen är att Game Over på ett imponerande vis balanserar och reflekterar över så väl denna gräns som de tidigare komponenterna i författarskapet, utan att för den sakens skull reduceras till någondera. Spelet fortsätter alltså. Jag läser, med en känsla av att det hela övergår i multiplayer-mode. Jag följer med till nästa level.