Sinziana Ravini m fl | Tennslottet

Den kollektiva romanen – det vill säga en roman skriven av flera författare, helst under gemensam pseudonym – har fått en renässans på senare år. Motståndet mot kulturens kommersialisering, men också konstvärldens intresse för kollektiva arbetsformer har resulterat i en rad författarexperiment allt ifrån italienska Luther Blissett och Wu Ming, till amerikanska Bernadette Corporation.

När konstkritikern och curatorn Sinziana Ravini tillsammans med ett gäng svenska konstnärer ger ut en ”kollektiv roman” inför en utställning i Paris, låter det som om det vore den första sedan Bibeln, ungefär. Det är det alltså inte. Rent formellt är det också tveksamt om Tennslottet kan räknas som en kollektiv textskapelse, eftersom Ravini står som bokens huvudförfattare och ”redaktör”. Något som tyvärr undergräver poängen med hela projektet, som jag ser det.

Idén i sig är nämligen intressant. Att presentera en utställning i en berättelse där konstnärerna förvandlar ”sin” curator till en romanfigur i någon sorts surrealistisk pikaresk, är onekligen ett originellt sätt att vända på maktförhållandena i konstlivet. Men förutom att Ravini behövt ta ett steg tillbaka för att greppet skulle bli trovärdigt, hade det också krävt att medförfattarna på allvar varit engagerade i att få det hela att fungera.

Nu är Tennslottet dessvärre fullkomligt oläslig. I stället för att skapa en gemensam berättelse klipps de sjutton konstnärernas textfragment ihop till ett bisarrt collage av minst sagt skiftande litterär halt, där den lösa tråden består i romanhjältinnan Ravinis försök att sätta ihop en utställning. Som läsare tröttnar man efter bara några sidor, och kämpar sig vidare i känslan av att än en gång bevittna en curators parasitära ego-boosting. Och det var nog inte riktigt meningen.