Greil Marcus | Listening to Van Morrison

Det finns många som har ett speciellt förhållande till Van Morrisons klassiska album Astral weeks. Mitt är från början av 80-talet då jag efter en skilsmässa bodde i Västerås, och inget annat hade att ta till för att besvärja ensamheten, känslan av att knappast längre tillhöra vardagen och verkligheten. Jag lyssnade då ständigt på Astral weeks, om nätterna efter för mycket eller för lite vin, liggande på golvet, och somnade jag följde musiken mig in i drömmen, där jag alltid satt i en bil på väg genom regn. Det var inte jag som körde, ingen körde, ett spöke körde. Och Morrisons röst, och Richard Davis bas: ”I know you’re dying / and I know you know it too ...” Det var ett slags sorg, och den sa – som den amerikanske rockkritikern och kulturhistorikern Greil Marcus uttrycker det i sin nya bok When that rough god goes riding: listening to Van Morrison – att livet kan levas mer djupt, med större mått av rädsla och skräck och begär än du någonsin trott.

Vilket var vad jag då ville höra, och samtidigt värjde mig mot. Less på mig själv, äcklad av min självvalda isolering, blev Morrisons sånger till obarmhärtiga vittnen, placerande mig på rätta platsen i existensen, bland andra människor, social och jordisk in i det sista. För vad trodde jag att jag var? Ett undantag? Blues (och Van Morrison är i många bemärkelser en bluesman) är ett bra botemedel mot såväl ensamhetens strakbenta självöverskattning, som ensamhetens samtidigt spruckna och ihåliga självkänsla.

Och Greil Marcus är alltså nu tillbaks, efter att tidigare bland annat i två böcker utforskat det vida, vilda amerikanska landskapet kring Bob Dylans Basement tapes och Like a rolling stone , denna gång på en mer avgränsad scen, som titeln antyder. Boken består av nedslag i Van Morrisons produktion, nyckfulla djupdykningar i hela album eller enskilda sånger, meditationer, inte ordnade kronologiskt utan efter ett helt annat mönster, sökandets. Han säger att just detta är Van Morrisons musik, ett trevande efter det rätta ögonblicket, som att sträcka sig efter en fjäril; den rätta tonen, situationen då ord och röst och instrument blir magiska. Det kan vara ett speciellt album, en speciell liveversion av en tidigare låt, förhoppningsvis inspelad och bevarad. Det finns perioder då sökandet inte finner sitt mål, då Morrison helt enkelt bara producerar bra – eller något sånär bra – musik, ”dull and tired albums” som Marcus en aning ovänligt menar.

Sökandet efter det rätta ögonblicket är på många sätt också ett Greil Marcus sökande, i prosan som flödar över sidorna, tät och uttrycksfull, på jakt efter den korthuggna fulländande formuleringen, epigrammet som sammanfattar det komplexa, vilket är Marcus specialitet. Det händer någon gång att hans prosa blir ”dull and tired”. Tätheten blir dimmans, uttrycken mystifikationens. Hans berömda retorik kan verka väldigt, ja, retorisk, en vältalighet i väntan på blixtnedslaget. De rätta associationerna måste infinna sig. Och det gör de, tillräckligt ofta. Det finns stycken i denna bok som konkurrerar ut mycken skönlitterär prosa. Då Marcus är som bäst producerar han lysande bastardtexter, blodsblandningar av essä, prosadikt, novell och social/politisk betraktelse. Bastarder lika hemma i rännstenen som på universiteten.

Genre- och populärkulturens styrka är också dess dilemma; omedelbarheten, som alltför lätt fejkas och blir manierad. Den stora släkten gospel-soul-blues-rock- folkmusik är till sitt väsen – sin jordiska funktion – främst en livemusik, men har alltmer utvecklats i en mer indirekt form, steriliserad i studion, nedladdad hemma, och konserterna blir gärna till spekulativa pajaskonster, i försök att på scen reproducera rockvideons trista postmoderna estetik. Vilket, med Greil Marcus sarkastiska formulering, resulterar i mängder av oförglömliga konserter man inte minns veckan därpå. Och han påpekar att innan en sång är inspelad, finns det inget rätt sätt att göra den på; efteråt vet publiken vad den har att förvänta sig, och förväntar sig det den vet. Det är denna populärkulturens automatik, och konsumismens etik, artister som Bob Dylan – och Van Morrison – försöker bekämpa, inom genrens egna gränser.

Ta ett exempel ur Marcus hög. Morrisons låt Caravan från albumet Moondance (1970), en spännande sång som ännu inte riktigt lever upp till sin fulla potential. På live­albumet It’s too late to stopp now (1974) försöker Morrison injicera mer vitalitet i den genom att dra ut vissa passager, genom tricks och utsmyckningar, man kan höra hur han sträcker sig efter det magiska ögonblicket, utan att nå det. Metoden står i vägen för resultatet. Fjärilen fladdrar undan. Men så kommer då The Bands stora avskedskonsert med gäster, The last waltz (1976), filmad av Martin Scorsese. Van gör Caravan med The Band och detta är plötsligt rätta ögonblicket. Han kliver med sångens första rad ”Now the caravan is on its way” rakt in i sången, gör dess tidigare abstraktioner fullkomligt konkreta och tveklösa, skissen blir ett konstverk, och när han går av scenen är det med ett ansiktsuttryck som visar att låten givit honom allt den har. Denna enda gång.

”Den viktiga frågan är kanske inte om du sjunger sången”, har Morrison sagt i en intervju, ”utan om den sjunger dig.”

Det finns en existentialistisk dimension i Van Morrisons attityd till sitt material, till vad soul, gospel och blues kan göra. Ögonblickets konst är till stor del naturligtvis en slumpens. Vans Caravan med The Band den där kvällen kan inte återupprepas, den var en engångsföreteelse, lyckligt nog bevittnad av Scorseses kamera. Den var varken förväntad eller inte förväntad. Astral weeks, Morrisons första stora album, ett av hans viktigaste – mitt enda sällskap i Västerås – spelades in på tre dagar i september och oktober 1968. Det förekom inga repetitioner eller fasta arrangemang. Van Morrison sjöng sångerna om ungdom, förfall, sex , liv och död i Belfast, till akustisk gitarr, och musikerna följde honom. Vad vi hör är en händelse, en situation. Som producenten Lewis Merenstein efteråt ständigt påpekat: hade inspelningen gjorts några dagar tidigare eller senare, vore Astral weeks något helt annat

Greil Marcus, den professionella rockkritikern, säger att detta är det album han lyssnat mest på. Räddade det livet på mig den där gången i Västerås? Nejdå, så illa ute var jag inte, att livet behövde räddas. Men det drog ut mig ur mitt huvud och gav mig verkligheten tillbaka.