Delphine de Vigan | Underjordiska timmar

Fransk press har under det senaste året skrivit mycket om vantrivsel i arbetslivet och problem med sömnlöshet. Man kan väl utgå från att sakerna har med varandra att göra och är symptom på samma förfrusna samhällsklimat: dagarnas stress blir nätternas ångest. I Sverige skrev Maciej Zaremba en skakande reportageserie i DN om vuxenmobbning på jobbet, men reaktionerna uteblev i stort sett. Tydligen var detta ett ämne som man inte ville diskutera.

Fransyskan Delphine de Vigan är duktig på att uppmärksamma aktuella frågor och berättar i romanen Underjordiska timmar om Mathilde som blir utfryst och trakasserad på sin arbetsplats. Det börjar med en bagatell: högst försiktigt och helt oavsiktligt råkar hon utmana sin manlige chefs uppblåsta ego. Han börjar därefter plåga henne, vill få bort henne från företaget och är väl förmodligen så självupptagen att han inte ens märker hur vidrigt han behandlar henne. Människors elakhet är en snöboll som växer när den kommer i rullning. Alla ignorerar plötsligt Mathilde, baktalar henne, utestänger henne från all normal kommunikation. Snart blir hon ersatt på sin post och förvisad till en liten skrubb till kontor utan fönster eller datauppkoppling. Hon ska jobba men får inga arbetsuppgifter. Naturligtvis får hon höra att det är hon själv som har problem. För så fungerar mobbning: först blir man förödmjukad och sedan sägs det att det är ens eget fel så att förnedringen ska bli dubbel. Mathilde ligger vaken på nätterna och undrar hur det kunde bli så här.

Författaren arbetar med lugn och säker vardagsrealism, överlåter upprördheten och ilskan till sina läsare. Översitteriets och likgiltighetens märkliga närhet i vårt samhälle fångar hon i en enda mening: ”Staden som krossar människorna uppmanar dem att slappna av.” Nog är väl detta något vi borde tala om?