Linnéa Axelsson | Tvillingsmycket

”Under armen bär mannen ett huvud, han går intill ett brett sel – det är otäckt med huvudet för det känns så overkligt litet och tiger så inåtvänt.” Med den meningen slås tonen an i Linnéa Axelssons debut­roman Tvillingsmycket. Orden har tyngd och kraft. Även småorden tycks mättade med innebörd. Texten manar till långsam och innerlig läsning.

Händelserna utspelar sig i en namnlös, uråldrig, isolerad fjällby, dit en skara människor på flykt från ”skogslandet” begivit sig för att slå ner sina bopålar och för att avla och fostra sina ungar. Tvillingarna Lucinea och Eskil gör sitt inträde i livet där. Modern dör i barnsäng och några år därpå avlider även fadern. Så småningom uppenbaras det att de föräldralösa syskonen – mörkögda och med tiden högväxta – har varsin kallelse. Lucinea hjälper de havande kvinnorna att föda. ”Ur kvinna efter kvinna suger hon värkarna.” Eskil tar i stället hand om de döda; han tvättar liken, sveper och begraver dem.

Lucinea kallas ibland ljusbringerskan, men jag tycker nog att hennes ljus brinner ganska svagt i den dystra, mörka och kylslagna värld som skildras. Aldrig syns ett leende, aldrig hörs ett skratt i denna bistra trakt. Det är tungt att vandra den törnbeströdda vägen från födelse till död – livets två gränser vid vilka tvillingarna står vakt.

Berättelsen har undertiteln ”en syskonlegend” och visst finns här både religiösa och mytiska, tidlösa inslag. Linnéa Axelsson hanterar språket med både respekt och auktoritet. Som författare har hon redan funnit sin röst, men kanske är den än så länge alltför inåtvänd. Hon borde öppna sig mer mot läsaren – inte bara tala till mig utan också se mig i ögonen.