Beata Arnborg | Krig, kvinnor och gud – en biografi om Barbro Alving

En ung, knubbig dam med smak för mat, och förmåga att både roa och reta sin omgivning. Om skolflickan Barbro ”Babben” Alving i Beata Arnborgs nyutkomna biografi Krig, kvinnor och gud närmast framstår som en blandning av slagfärdig komiker och Karlsson på taket, är bilden av den rutinerade stjärnreportern ”Bang” dock snarast en kvinna som med allt större allvar stred för fred och inre frid. Vad som förenade över tid, var känslan av att inte räcka till. Det var den som kamouflerade den tonåriga kroppsångesten med clownmask, och växte till förlamande prestationskrav längre fram i livet.

”Har man glasögon från tre år och väger 80 kilo när man är sjutton år då kan man bara bli humorist”, mindes Alving som vuxen. I Beata Arnborgs bok befäster Barbro Alving sitt rykte som rolig, men man fattar att den avväpnande formuleringskonsten inte bara var en produkt av muntert munhuggande med syskon och föräldrar. Att enbart tacka sin klumpedunsfysionomi för framgångarna ter sig ändå lite förenklat. För en blivande journalist var det naturligtvis en förmån, att ha författaren Fanny Alving och språkforskaren Hjalmar Alving som mamma och pappa.

I långa loppet blev väl arvet både en glädje och en börda. Arnborg beskriver hur förtvivlat gärna Barbro Alving ville imponera på sina föräldrar (och andra). Det gjorde hon också. ”För dig skall jag berätta, att jag i djupaste hemlighet är litet stolt över ungen, både över hennes sätt att ta sig fram och hennes sätt att skriva om det”, konstaterade Hjalmar Alving i ett brev till sin äldsta dotter Beat-Sofi, privat kallad Bojan. Då hade ”Babben” blivit Bang, och rapporterade som bäst från inbördesstriderna i Spanien. De spralliga infallen från OS i Berlin var borta. I artiklar om bomber och bårhus var det knappast läge för skämt och lyteskomik, och med krig in på bara skinnet kom den hyllade reportern att entydigt ta ställning för fred och nedrustning.

Den största inspiratören för pacifisten Bang var tveklöst Elin Wägner. Bland alla vänner och kolleger lyser författaren, kväkaren och akademiledamoten Wägner med ett alldeles särskilt starkt skimmer. Sommaren 1935 for den unga DN-journalisten Bang – en signatur hon för övrigt plockat med från konkurrenten Stockholms Dagblad – till den beundrade Elins hem i Lilla Björka. Där blev Barbro Alving ett slags sekreterare för den uppmärksammade aktionen ”Ned med vapnen”. Att författa brev och proklamationer och sitta ”i en länsstol med en Gandhibiografi i knät”, var i och för sig något djupt väsensskilt från att hänga på huvudstadskrogar eller spela bridge med nattredaktörer. Men Alving njöt i fulla drag. Och inom ett par år betraktades hon, åtminstone enligt eget vittnesmål, som landets främsta reporter. ”Den posten har nu vikts åt ett fruntimmer”, skrev hon nöjt till en vän. Fast några rader längre ner bekände den numer vittberömda Bang, att hon var så ledsen att hon inte visste hur hon skulle uthärda.

För på det privata planet fanns en del att reda ut. Det var kärlekstrassel med både män och kvinnor. Dessutom hade modern Fanny försökt ta sitt liv, och senare antydde Beat-Sofi att hon fått bära en alltför stor familjebörda medan Bang varit ute och flängt i vida världen. Men tyngden på lillasysters axlar var ju också stor. Stundom sökte hon tröst och stimulans i flaskan. I slutet av 1950-talet blev Barbro Alving katolik, efter att några åt tidigare lämnat Svenska kyrkan i protest mot en föråldrad syn på sex och kvinnliga präster. Visst kan det tyckas inkonsekvent, men Alving försvarade sig med att hon inte valt bort en tro utan blivit kallad till en annan.

Hursomhelst ger Krig, kvinnor och gud bilden av en tämligen komplex person. Att Barbro Alving redan som ung deklarerat sig som vänster, hindrade henne inte från att lustfyllt berätta om kungliga kröningar och besök. På ålderns höst blev hon republikan och gick med i VPK, fast fascinationen för fint folk verkade likafullt bestå. Kanske handlade det om att åtminstone till det yttre finna representanter för något slags trygg tillhörighet.

Men hur klassar man då en oroshärd som Bang? ”Moralisk mollusk med uppmjukad hjärna”, dundrade finansminister Per Edvin Sköld efter hennes vägran att delta i civilförsvaret. Journalistkollegan Lars Orup utmålade henne som ”rashäst på startlinjen” (hur kan en häst se ”uppslag i allting”?), och bara den karaktäristiken är väl ett skäl att ligga lite lågt med liknelserna. Fast lustigkurre och slitvarg? Javisst, men först och främst en engagerad människa och stilist.

Det har skrivits mycket både om och av Barbro Alving. Krig, kvinnor och gud tillfogar egentligen inga nya fakta, men tillsammans med Ruffa Alving Olins båda böcker som kom förra året ger Arnborgs biografi en fin skildring av drivkrafterna bakom en hyllad yrkesbana. Det räcker gott och väl.