Thorvald Steen | Det längsta hoppet

När vi nu åter möter den namnlöse tonårspojken från norrmannen Thorvald Steens förra roman har 20 år hunnit passera i den fiktiva världen. Det är en inte oäven rymd men på något sätt har tiden ändå stått stilla, och alla som känner till bakgrunden förstår att detta inte är så underligt.

Snökristallers tyngd från 2008 var, utan den minsta sentimentalitet, en briljant uppvisning i skildrandet av manlig smärta och ensamhet, där den backhoppningsdrömmande ynglingen ställdes inte bara inför det faktum att han led av en obotlig muskelsjukdom utan också att ingen tröst gick att finna hos föräldrarna; som ett vuxenvärldens projekt var han tämligen misslyckad, likaså som människa i sina egna ögon.

Att han i aktuella Det längsta hoppet därför, två decennier och ett tämligen misslyckat äktenskap senare, sitter isolerad i Oslo med bara en hund, sin historiska forskning och en alltmer omedgörlig kropp som sällskap är alltså följdriktigt. Drabbad vältrar han sig i ensamhet, givetvis en följd av genetisk otur men egentligen lika mycket av självhävdelse.

Så långt har Steen skrivit ett mycket starkt porträtt av en i utanförskap och egocentrism ställd man. Att därefter låta sin huvudperson träffa en gammal kärlek och tillsammans med henne ge sig ut på resa i österled har sina uppenbara risker. I stället för att fastna i förenklingar fängslar dock denna roman till det sista ordet.

En hel del, och då inte enbart utforskandet av manligheten, känns igen från tidigare i Thorvald Steens rika författarskap, men inte heller det utgör något hinder. På en sparsmakad prosa, som ibland kan påminna om landsmannen Kjell Askildsens, lotsar han läsaren genom förödda såväl geografiska som själsliga landskap, men bjuder också på ett myllrande uppvaknande i det Konstantinopel han så tydligt fascineras av.

Resultatet har blivit blottläggandet av ett lidande, men ett oerhört vackert utfört sådant.