Mattias Gardell | Islamofobi

Ämnet för den här boken är inget man kan ta lätt på; både latenta och aggressiva antimuslimska stämningar är i svang och islam­fientliga partier sitter i flera europeiska parlament. Att människor förtrycks och diskrimineras i islamska länder gör det inte legitimt att behandla muslimer illa på andra platser.

Mattias Gardell gör i Islamofobi stor sak av det självklara: muslimer är individer som tänker olika och islam är en religion som kan tolkas och utövas på skilda sätt. Hans huvudsakliga ärende är emellertid att demonstrera att fördomsfullhet är en specifikt västerländsk åkomma och i detta syfte berättar han med buller och bång en historia som blir linjär och stängd för problematiseringar.

Så ser debatten alltför ofta ut. Mot dem som vill mota bort islam från Europa reser sig en mur av myndigheter, bidragsutdelare, islamologer och journalister, som trots att de säger sig vilja förmedla en nyanserad bild ofta hamnar i egna skyttegravsförenklingar. Av rädsla för giftstämpling vågar få sedan beträda det stora utrymmet i mitten med sina egna erfarenheter och undringar.

Visserligen passerade väl raseriet över svensk inkrökthet sitt krön i fjol i och med Andreas Malms oredigerade ursinne i Hatet mot muslimer, i vilken kritik av islam beskrevs som uttryck för en ”psykotisk verklighetsuppfattning”, men det har ändå på något sätt varit givet att det också måste komma en bok i ämnet från religionshistorikern Gardell.

Han har länge slagit på trumman för politisk islam och det finns en synbar konsekvens i dragningen till de hedniska riter, de vita (nynazister) och svarta (Nation of Islam) ras­­separatister och det Muslimska brödraskap han tidigare avhandlat. Det rör sig om machorörelser som skapar egna myter i en känsla av att vara uteslutna. Så går han också extra mycket upp i varv när han angriper kvinnliga politiker och journalister som tycker annorlunda än han själv.

Gardells definition av islamofobi – ”socialt reproducerade fördomar om och aversioner mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam” – är annars lika luddig som annat som skrivits i ämnet och drar ingen tydlig gräns mellan hat, fördomar och kritik.

Däremot är han bestämd när det gäller vissa orsakssamband. I en intervju i Forskning & Framsteg 2007 betonades att elfte september inte hade med islam att göra och i den nya boken heter det att islamofobi varken orsakas av eller kan korrigeras av islam. Den skepsis som existerar är följaktligen sammanhangslös och situationen framstår därmed som hopplös; negativismen är ett återsken av sekelgamla skrönor och svävar nu så fritt att den inte ens verkar åtkomlig med information. Trots detta har Gardell själv ytterst välvilligt utvärderat 30 islamprojekt med stöd från Arvsfonden i en rapport som kom i våras.

Med ett lätt ironiserande tonfall reducerar författaren västvärlden och Sverige till en rasistisk grimas. Han går igenom korståg, orientalism, Eurabienkonspirationer, fördomsfulla Hollywoodfilmer och det för honom obegripliga ifrågasättandet av slöjor. Alla problem uppstår i betraktarens öga.

Yttrandefrihet skildras närmast som en dansk ploj. Om mordförsök och hot mot författare, konstnärer och kulturinstitutioner inte ett ord. Inte heller om de 250 döda i upploppen efter Muhammedteckningarna – i stället framställs protesterna som ett slags lokala demokratirörelser.

Här introduceras just begreppet ”islam­demokrat”, dock utan att förses med konkret innebörd; man förstår bara att det rör vid religionens inre kärna i en värld fylld av feltolkare, diktatorer och fobiker. I en tidigare bok har Muslimska brödraskapet beskrivits som folkhemsislam. För en skarp genomgång av brödernas ideo­logiska bakgrund och koppling till nazismen under andra världskriget rekommenderas Paul Bermans senaste bok The flight of the intellectuals.

Islamofobi kan säkert bli kurslitteratur där kolonialism, rasism och kultur står på schemat. Som sammanfattning av en schematisk världsbild med visst genomslag är den utmärkt – jo, här görs till och med den obligatoriska talibanjämförelsen: ”talet om islams inbyggda kvinnoförtryck” avleder uppmärksamheten från ”den patriarkala ordning” som råder på annat håll. Men som kanske framgått ger boken få bidrag till den som vill förstå något om mångkulturella samhällen och global politik – eller för den delen om islam. Muslimer framställs som anmärkningsvärt passiva, blott och bart offer för övergrepp och projektioner, och uppträder sällan som subjekt.

Kan det vara så att den alarmistiska tonen ändå mest är till för effektens skull?

Gardell konstaterar själv att det inte finns särskilt mycket forskning om hatbrott mot muslimer, men drar stora växlar på det material som samlats in, exempelvis en studie baserad på nitton intervjuer. Bland alla enkla spår uppstår även motsägelser. I slutkapitlet förutsägs att hatbrott och exkludering kommer att öka. Bara några sidor tidigare har han skrivit om ”den minskande islamofobin” och att ”den islamofobiska opinionen tycks avta”.