Sjöberg, Rauscher & Meyer | Den motvillige monarken.

Bakgrunden är bekant. Under många år har det gått rykten om kungen och hans vilda partyliv. Få bevis har presenterats även om det brände till i slutet av 90-talet när en amerikansk jurist hävdade att kungen hade besökt strippklubben Gold Club i Atlanta under sommar-OS 1996. Anklagelserna kom under en rättegång mot klubbens manager men från hovet kom, inte helt oväntat, benhårda dementier.

Svenska mediehus har sällan presterat särskilt imponerande grävjobb när det gällt kungafamiljen och hovstaterna. I stället har utvecklingen gått mot en mer deskriptiv kungajournalistik där det kritiska uppdraget försvunnit på vägen. Kungafamiljens kommersiella potential är omfattande, det har varje redaktör och löpsedelsmakare vetat sedan urminnes tider.

Politiskt har vankelmodet runt monarkins själva existens en lång historia. Redan 1911 skrev Socialdemokraterna in kravet på republik i sitt partiprogram. Men eftersom det folkliga stödet för ett byte av statsskick varit litet har det inte varit politiskt möjligt att driva frågan med någon större kraft.

I Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken försöker trion Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer gå till botten med en del av de rykten som funnits. Tanken har varit att skriva en allt annat än auktoriserad biografi över kungen.

En sak ska slås fast omedelbart: här finns ytterst lite av det som vanligtvis brukar identifieras som litterära kvaliteter. Den inledande halvan – som bland annat behandlar kungens morfars nazistiska förflutna – är omständlig, tyngd av långa citatsjok, och med för stora luckor för att den ska fungera som just en biografi. Nej, det den författande trion (Thomas Sjöberg har hållit i pennan, Tove Meyer i researchen och Deanne Rauscher har spårat och etablerat kontakt med många av dem som framträder anonymt i boken) framför allt har velat göra är att försöka bringa klarhet i kungens påstådda kvinnoaffärer.

Det finns i huvudsak två sorters källor. Dels ett antal anonymiserade kvinnor som uppger att de har varit med på middagar, fester och resor som arrangerats av kungens kompisar och där också kungen själv med jämna mellanrum deltagit. Dels en namngiven före detta boxare med ett långt kriminellt förflutet som ägde en nattklubb där kompisarna och även kungen själv ibland hyrde in sig för privata tillställningar i början av 90-talet. Inte riktigt ett källornas ”dream team” med andra ord.

Bilden som tecknas är av en kung som egentligen vill vara någon annanstans, som gärna lämnar hemmet för en brakmiddag med polarna och där vackra unga kvinnor ansluter lagom till desserten för att sällskapa med killgänget medan livvakterna oroligt vankar av och an utanför. Det manliga umgänget ritualiseras i klubbar med festliga namn som Punschklubben, Krocketklubben, Noppes, Sörmlands vänner och Gubbtolvan. Men det är också bilden av ett klassamhälle i full blom, där män med makt, pengar och position gör som de vill och där omvärlden mest av allt utgör en kuliss. Eller som en ex-fru till en av männen uttrycker det i boken: ”Det är dekadens”.

Dock inte längre. ”Mobiltelefonen har förstört allt”, säger kungens festfixande vän och fortsätter: ”tjejerna trycker av kort”. Ett kapitel i boken ägnas också åt kungens påstådda förhållande med en känd svensk artist i slutet av 90-talet.

I ett annat kapitel dissekeras uppgifterna från Atlanta. Klassisk grävjournalistik där författarna gått tillbaka till dem som jobbade på den aktuella strippklubben under OS för 14 år sedan. Namngivna källor som samtliga vittnar om kungens besök där notan ska ha landat på 10 000 dollar. Exakt vad som hände i det privata rummet lämnas åt läsarnas egna spekulationer.

Det är enkelt att argumentera för att det finns ett allmänintresse för det som presenteras i boken. Gränsen för vad som kan anses privat ser väsentligt annorlunda ut för landets statschef jämfört med snart sagt varje annan medborgare. Har kungen festat på ställen som kontrollerats av personer i Stockholms undre värld är det svårt omdömeslöst. Som ordförande i utrikesnämnden får kungen tillgång till känslig information vilket gör att han, bara av den anledningen, bör göra allt han kan för att undvika situationer som kan vändas mot honom.

En annan fråga är svårare och rör de källor som används i boken. Hur trovärdiga är de som intervjuas anonymt och som är centrala för mycket av det material som presenteras? Det vet bara de som träffat dem och lyssnat på deras berättelser. Finns det dokumentation som ännu inte presenterats? Möjligen. En eventuell förtalsrättegång kommer sannolikt att räta ut en del av dessa frågetecken. Samtidigt är det svårt att komma ifrån det som exempelvis en av kungens före detta livvakter säger i en av intervjuerna: ”De värsta böckerna blir förmodligen aldrig skrivna”.

Här finns också berättelser om hur Säpo på olika sätt jagat bilder tagna på kungen i olämpliga miljöer. Uppgifter som inte heller går att kontrollera. Ja, ni hör själva, för konspirationsteoretikern finns här stoff så det räcker och blir över.

Den motvillige monarken kommer knappast att innebära någon vitamininjektion för landets monarkister. Men kanske, förhoppningsvis, kan den ge upphov till en mer förutsättningslös diskussion om det svenska statsskicket. Det finns en del att tala om.