Corpus Delicti | Juli Zeh

Få romangenrer lämpar sig så väl för samhällskritik som framtidsdystopin. Dels för att själva samhällsstrukturen i dessa romaner kan ägnas betydligt mer uppmärksamhet än vad som på ett snyggt sätt låter sig göras i en vanlig samtidsskildring men också för att tidsförskjutningen tillåter små tendenser i vår samtid att i romanens framtid få långt gående konsekvenser. Dystopins estetiska princip framför andra är överdriften. I linje med detta hör även av tradition till genren att det är den totalitära staten som skildras, något som var nog så befogat under mitten av 1900-talet då dystopin sist hade sin blomstringstid men som nu då den, att döma av de senaste årens utgivning, återigen är på frammarsch egentligen är lite olyckligt, diktaturen är ju i väst knappast ett överhängande hot. Så kanske hade jag med dessa traditionsbetingade floskler i bakhuvudet kunnat se med något blidare ögon på Juli Zehs nya roman Corpus Delicti, en framtidsdystopi om en totalitär hälsoregim, om det inte vore för att hela romanen bygger på ett felaktigt grundantagande. Nämligen den bland nyliberaler allmänt spridda vanföreställningen att staten existerar enkom för att inkräkta på deras liv, eller som i Corpus Delicti direkt på deras kroppar.

Annars är det inte mycket som vi får veta om den namnlösa biologistiskt förnuftsbaserade stat som i Zehs roman styr världen. Handlingen är förlagd cirka femtio år framåt i tiden, de flesta sjukdomar har utrotats och den antika idén om samhällskroppen har här fått en perverterat bokstavlig tolkning: varje enskild medborgares hälsa övervakas av en rigorös statsapparat. Kaloriintag skall redovisas, att tillryggalägga ett visst antal kilometer på motionscykeln är obligatoriskt och en gigantisk genbank fungerar som partnerförmedling. Alkohol, nikotin eller koffein liksom hotande företeelser som husdjur eller riskabla företag som skogspromenader är strikt förbjudna. Vanvård av den egna kroppen ses som ett angrepp på staten i sig och just ett sådant angrepp utgör Corpus Delictis hjältinna Mia Holl, en för Juli Zeh typisk postnietzschiansk tvivlare. Efter att hennes fritänkande bror Manfred dött till följd av den ”Metod”, det vill säga det förnuftsbaserade hälsotvång, som hon tidigare varit en hängiven anhängare av börjar hon ifrågasätta statens rätt att styra över individen. Ivrigt påhejad av det liberalromantiska hjärnspöket Den perfekta älskarinnan isolerar hon sig i sin lägenhet, vilket snart gör henne inte bara till föremål för rättsväsendet uppmärksamhet utan också till ofrivillig motståndskämpe och martyr i vardande samt offer för ett medialt drev orkestrerat av den populära journalist som i romanen utgör statens främsta maktrepresentant. Denna journalist är tillika romanen igenom Mia Holls cyniske diskussionspartner inför vilken hon efter mycket om och men till slut tar ställning för den fria viljans okränkbara överhöghet. Och därmed är också Corpus Delictis sensmoral given.

I Sverige är Juli Zeh främst känd som en av Tysklands mest intressanta och tillika mest underhållande romanförfattare. Men den Juli Zeh som skrivit Örn och Ängel, Leklust och nu senast Fritt fall är här mycket svår att känna igen, i Corpus Delicti möter vi istället den i Tyskland desto mer berömda liberala debattören Zeh. Där Zeh tidigare tagit sig an trötta genrer som internatromanen, den första spirande tonårsromansen eller den slitnaste av dem alla; deckaren, och gjort dem till sina egna är dystopin här helt enkelt den behållare i vilken hon tämligen konstlöst stöper sitt budskap. Såväl språk som handling är avskalat, och jo, någon gång glimtar väl förstås den Zehska charmen fram men bara för att strax försvinna till förmån för ännu mer idédebatt. Att idédebatten dessutom står mellan en postmodern värderelativism uttryckt i sofismer och liberal individdyrkan gör den inte bara svår att ta på allvar utan faktiskt direkt banal.

Roligare än så blir det aldrig i Corpus Delicti som på tyska kultursidor hyllats unisont som skarp samtidskommentar och som inte bara har blivit pjäs utan också rockmusikal(!). Men den vakne läsaren märker snart att Corpus Delicti inte är någon roman med samhällskritisk udd. Det är tvärtom en bok som stryker vår samtid, med alla dess nyliberaler och väderkvarnarna de envisas att slåss mot, medhårs. Därför blir romanen också intressant snarare som produkt än som konstverk, för ironiskt nog säger Corpus Delicti, och dess entusiastiska mottagande, en hel del om vår samtid. Den är romanversionen av det libertarianska nyspråk som kallar jämlikhet för likriktning, översätter välfärd till förmynderi och som förkortar den västerländska medelklassens valfrihet till frihet. Corpus Delicti är simpel överbyggnad till vårt nyliberala tidevarv. Det är nog för att försätta i alla fall mig i en dystopisk sinnesstämning.