Bob Hansson | Vips så blev det liv

Ordfront

Hjälten i Bob Hanssons nya roman – Vips så blev det liv – är poeten Bob Hansson, född samma år som han själv.

I förordet talar han till oss från en lantlig idyll – med nyfödd dotter och familjelycka. I poetiska ordalag hyllar han livets uppkomst på jorden – den osannolika slump som gav oss vår historia. I nästa stund erinrar han om jordens förestående undergång, och manar oss till kamp mot den klimatförstöring vi själva bidrar till.

Han beskriver författarens förhoppning om att skapa för eftervärlden – nästan för evigheten. Och hur hans uppgift därför blir att visa ”livets magnifika bräcklighet”.

Det är vackra ord, som gör mig osäker. Som ett monument av känslosamhet, bakom vilket man anar en dunkelt fladdrande ironi.

”Hallå där! Stopp! Vad vill du? Ge mig faktaunderlag – utan dekorationer!” vill jag ropa.

Men detta är ingen reklamsnutt, utan inledningen till en roman, och min enda chans att utröna författarens avsikter är att hänga med i 330 sidor till.

Den tårögde hjälten tar oss med på sin ungdoms äventyr i Indien. I sin jakt på frihet och kärlek hamnar han i absurda situationer och utsätter sig för exotiska förnedringar: Käkar upp sitt pass, som en livrädd flykting. Leker Naken-Janne – för att beveka en hotfull främmande omgivning. Och jobbar i en fabrik med livsfarliga kemikalier – för att få den kvinna han åtrår.

Alltsammans är så lustigt beskrivet att jag ofta skrattar högt åt hjältens snubblande väg mot insikt och lycka. Han är en Candide – en renhjärtad olycksfågel som vårdar drömmen om den bästa av världar. Till slut hittar han sin egen guru och lärare – en vis indier som genom diverse praktiska övningar lär honom vad kärlek är. Så återvänder han hem med de tindrande ögon vi sedan får möta i teves kulturprogram.

Bob Hanssons nya roman är bitvis lika ­oemotståndlig som hans tevepersonlighet. När känslosamhet och ironi möts till en fräsande brygd, alldeles osökt och utan förklaringar, är det allra bäst – det är djärv litteratur och modern romantik.

Men de psykologiserande självhjälpsavsnitten och de pliktskyldigt litterära släkthistorierna hade jag gärna sluppit.