Ulrika Kärnborg | Som om

Det finns romaner som har allt man kan önska sig: intressanta karaktärer, bra story, precisa miljöbeskrivningar, rappa dialoger, filosofiska reflektioner, sex, våld och en hel del humor. Ulrika Kärnborgs senaste roman Som om besitter alla dessa egenskaper. Men av någon anledning lyfter det aldrig. Varför? Jag brottas ett tag med frågan, sen kommer jag på det.

Det har att göra med den övertydliga, smått klichéartade skildringen av huvudkaraktären Johan, en man vars undergång tycks vara inskriven i skjortans tvättlapp. Som i en naturalistisk Ibsenpjäs förstår man redan från första sidorna att det kommer gå åt helvete för honom. En man som börjar dricka whisky på morgonen, är glad över att barnen och frugan ännu inte vaknat, är helt uppslukad av sitt avhandlingsarbete samt hemligt förälskad i en student, kan bara sluta på ett sätt.

Som om är trots allt en finurlig omläsning av den grekiska tragedins Oidipusfigur. För om Oidipus är en god man som gör fel utan att veta om det, det vill säga dödar sin far och äktar sin mor, så är Johan vår tids tragiske hjälte – den medelmåttiga människan som varken lyckas tillfredställa sin fru, sin handledare eller sin älskarinna – i allra högsta grad medveten om sina ständiga snedsteg. Han kan bara inte låta bli. Fortsätter man att se honom som god? Ja, det gör man. Eftersom Kärnborg lyckas skildra honom med både humor och värme.

Bäst fångar hon universitetsmiljön. Här känner man verkligen igen sig. Och på många ställen är jag beredd att hålla med Johans alla funderingar kring film, det grekiska dramat och inte minst postmodernismen – denna splittrade värld som alla vill sy ihop med hjälp av meningsskapande fiktioner.

Vad för slags roman har Kärnborg skrivit? En postmodernistisk eller post-postmodernistisk? En moralrelativistisk eller nymoralistisk? Jag lutar åt det senare och ser fram emot hennes framtida kamper med denna grundlösa grund den postmodernistiska litteraturen givit oss i arv.