Torgny Lindgren | Minnen

Minnen heter Torgny Lindgrens nya bok. Verkligen? Riktiga gammeldags memoarer? Skulle inte tro det. Anekdoternas och skrönornas mästare skriver förstås inga sakliga och absolut sannfärdiga minnesanteckningar. Han har ”inbillningar”, inga minnen.

I nästa andetag menar han att andra författare bara hittar på sina minnen, men att sådant inte ligger för honom. En tredje vändning hävdar att han ”aldrig skrivit ett osant ord”, vilket förstås skulle kunna vara en ganska djup utsaga om fiktionens sanningsenlighet. Men det handlar nog egentligen om språket. Språket är vad som håller samman tillvaron; kroppen med själen.

Bokens första kapitel är ett enda långt hårklyvande resonerande om bristen på minnen, om minnens otillförlitlighet. En rad förläggare kräver minnen av författaren, men han duckar för förläggarnas önskemål, en efter en, ständigt bytande position som en självmedveten Proteus. När hans storebror påpekar att litteraturen bara är lögner, säger han inte emot, fastän han nyss storvulet hävdat att litteraturen är något heligt.

I författarens inre står en ”vanvårdad filmprojektor” som inte kan visa annat än enstaka bildrutor i taget. Det är en bra metafor för hur resten av minnesskriften fungerar. Som enstaka episoder; han vandrar den anekdotiska vägen fram, ännu en gång.

Det börjar med historien om en morfar. En västerbottnisk kraftkarl, sjutusan till bonde, häradsdomare och stoiker, som låter cancern äta upp skelettet trots att han kunde blivit botad. Lindgren skriver förstås inte cancer, utan det gamla, frätande, krypande kräfta. Inför döden ängslas morfadern inte, eftersom det varken gör till eller ifrån att prata om ängslan. Det är ju bara kroppen som går sönder.

Själen, det är underförstått, kan inte drabbas av cancer. Men samtidigt vill han att allt hans jordiska verk ska få uppstå på den yttersta dagen. Stoltheten över allt han grävt, odlat och snickrat går före den där liknelsen om kamelen och nålsögat. Annars har hans manliga gärning varit förgäves. Morfar är så barnslig att han tror på verkligheten. Han skriver givetvis själv sin bouppteckning.

Lindgrens Minnen är full av sådana historier. Moster Hildur som försvinner i Amerika, men kommer tillrätta. Eller farbror Hjalmar, den elake förtalaren, som bara längtar efter lite beröring. Det hela blir en smärre katalog över släktingar och vänner. Inte minst författarvänner, här finns roliga anekdoter om när Lindgren och Göran Tunström blir satta på sin rätta plats i Paris. Eller den obetalbara skrönan om den kleptomaniske Stig Cederholm, Åsa-Nisses skapare.

Nazisten Per Engdahl ber Torgny Lindgren skriva hans megalomana biografi, något denne givetvis avböjer. En – gissningsvis – Stasiagent försöker värva Lindgren, och denne presenterar sig som Lars Ahlin. Mest häpnadsväckande är skrönan om Thomas Manns begravning. Här finns också många blinkningar till andra Lindgrenböcker, Pölsan, Dorés bibel och Ormens väg på hälleberget, exempelvis. Kanske vill han visa på fragmenten av verklighet i de litterära fantasierna.

Egentligen är nog boken en självdeklaration om litteratursyn. Varje händelse blir ett skäl för att filosofera om sanningen och fantasin. Fientligheten mot sanningskrav är påfallande. Som när han avvisar moster Hildurs erbjudande, att han kan få skriva om hennes liv, från början till slut: ”... den sortens böcker kallas dokumentärromaner. Dem skriver jag inte”. Litteraturen är form, inte sanning.

Fantasin och hallucinationen är så nära besläktade, att de knappast kan skiljas åt. Författares ”riken är icke av denna världen.” Sanningen är inte författares sak, som han i självupprättelsens namn hävdar när hans föräldrar tvingat honom att tacka nej till en volontärstjänst på en lokaltidning i Umeå. Man kan ju kontrafaktiskt fundera på hur det lindgrenska författarskapet skulle blivit om han varit journalist och inte lärare.

Boken innehåller givetvis också exempel på det preciösa och fåfänga i Torgny Lindgrens författarskap, stilen som är så utsökt ciselerad att den blir sitt eget ändamål, allegorin som är lite för utstuderad. Allegorin, heter det högtidligt, är den mening som ”visar sig långt efter bokstäverna”. Ironierna och självironierna och paradoxerna, som belåtet viker sig i lager på lager omkring sig själva.

Eller metaforerna, som tyder på falsk blygsamhet. Han talar till exempel om ”den hårfina spalten mellan inbillning och existens”. Hårfin spalt? Mellan inbillning och existens ryms ett helt västerbottniskt universum hos Torgny Lindgren. Minnen ska bli hans sista bok, har han sagt. ”Tvåhundratjugo sidor, sedan är allting över.” Den sanningen kan man ju tro på, om man vill.