Kajsa Ekis Ekman | Varat och varan

Under nattliga irrfärder på Youtube hittade jag för en tid sedan en film som inte har lämnat mig ifred. En kvinna föder barn på ett amerikanskt sjukhus, jämrar sig högt, skakar av smärta. Vid sängen står en man och tittar på, märkligt isolerad från kvinnan, utan att prata med henne eller ha ögonkontakt med henne. På en liten soffa i förlossningsrummet sitter ett stelt, uppenbarligen välbärgat äldre par som intresserat följer födseln. De beter sig som artig teaterpublik, man förväntar sig nästan en liten generad applåd när barnet till slut landar på engångsskyddet mellan föderskans ben.

I slutet av filmklippet, när mannen tar det blodiga barnet och går ut flankerad av det äldre paret, förstår man: det handlar om en surrogatmamma. Pappan (kunden) har uppenbarligen inte bara köpt sig ensamrätten till ett nyfött barn utan också rätten att bjuda in sina föräldrar att bevittna förlossningen.

Kajsa Ekis Ekman, som vi lärt känna som DN Kulturs mest orädda skribent, har skrivit en bok som handlar om att hyra ut sin kropp. Den behandlar prostitutionsfrågan men också frågan om surrogatmödraskap. Båda är frågor där krav på svensk legalisering seglat upp under senare år.

Ekis Ekman drivs av ursinne. Av ursinne över att människan blir vara, visserligen, men framför allt av ett ursinne över hur köpandet av människor legitimeras och normaliseras. Men Ekis Ekman äger den sällsynta förmågan att disciplinera sitt raseri och låta det landa i en prosa som är klar och precis, som utan att i onödan teoretisera skickligt demaskerar normaliseringsmekanismerna.

Ekis Ekman fångar effektivt de avgörande länkarna i argumentationen kring prostitutionsliberalismen. Den som bekämpar pros­titutionen sägs vara emot den prostituerade och drivas av ett förakt för horan. Medan den som vill ha en legalisering däremot säger sig beundra horan. Den liberala sanningen är att det alltid är en slump vem som prostituerar sig. Att det är de afrikanska kvinnorna som prostituerar sig i Barcelona – bara en slump. Hade lika gärna kunnat vara katalanska politikerdöttrar. Att det är arbetarklassens kvinnor, ofta afroamerikanska eller latinas, som agerar surrogatmödrar i USA – bara en slump. Hade lika gärna kunnat vara New York-akademiker.

Den andra viktiga tankebastionen i legaliseringsargumentationen handlar om offret. Ekis Ekman fångar något väsentligt när hon slår fast att offret är på väg att avskaffas ur samhällsdiskursen. Att betrakta någon som ”ett passivt offer” är bland det mest anstötliga du kan göra. Ingen får vara offer: inte horan, inte flyktingen, inte den sjuke. I denna logik betyder offer inte längre att du har drabbats av något, utan ordet har glidit över till att uttrycka ett karaktärsdrag som betyder att du är svag och passiv. I själva verket kan man naturligtvis vara både stark och aktiv och ändå bli drabbad av våld, utnyttjande och sjukdom, men avskaffandet av offret är nödvändigt om man vill sjösätta en samhällsordning som gör de ekonomiskt starka gruppernas önskemål om sexuella och biologiska tjänster till rättigheter.

Bokens svagaste stycke är det som kritiserar argumenten för en legal, altruistiskt baserad och landstingsadministrerad surrogatmödraverksamhet i Sverige, något som bland annat RFSL tagit ställning för. Huvudargumentet är tungt: bara så kan vi hindra en bebishandel med fattiga indiska kvinnor. Även detta avvisar Ekman: legalisering leder bara till en legitimering. Empiriskt måste man ge henne rätt: i praktiken kommer nog antalet svenska kvinnor som utan vinning anmäler sig till landstinget som surrogatmödrar att vara magert. Utbudet kommer långtifrån att mätta efterfrågan. Och då kommer man att vända sig till Indien eller Ukraina därför att man varit ”tvungen”. Det som sker är en normalisering. Ändå hade Ekis Ekman tjänat på ett mer omsorgsfullt avvisande av argumenten.

Var så säker: denna bok kommer att leda till debatt och denna författare kommer att bli anklagad. Hon kommer att kallas essentialist, biologist, vänstermoralist. Minst! Kajsa Ekis Ekman hade kunnat göra det enklare för sig. Hon hade kunnat undvika att nämna inflytelserika svenska debattörer och intresseorganisationer. Men kännetecknande för Ekis Ekman är att hon inte väjer. Hon följer sin argumentation till dess yttersta konsekvens. Hon lindar inte in. Hon nämner namn. För det förtjänar hon all respekt, liksom för den skicklighet med vilken hon fångar falsk argumentation. Som i detta stycke, som handlar om stadsdelen Raval i Barcelona:

”Där gillar människor att tro att de lever i ett ’myller’ och ett ’gytter’, i en karnevalsk smältdegel, men gränsen är knivskarp. På Carrer Robadors står afrikanska kvinnor och säljer sig med trötta ögon och midjeväskor och en sur hallick trycker i en port och övervakar allting. /.../ Inne på krogarna festar alternativa människor och de älskar prostitution och smuts, avskyr myndigheter och censur, talar sig varma för kvarterets charmiga karaktär och inbillar sig gärna att något av detta har fastnat på dem. Prostitutionens existens är viktig för dem. Men det händer aldrig någonsin att någon byter plats: de afrikanska kvinnorna går aldrig in på krogarna och kroggästerna går aldrig ut och prostituerar sig. De passerar varandra varje dag men myllret är bara skenbart.”

Myllret är bara skenbart. En bättre inskription över vårt samhälle är svår att tänka sig.