Beate Grimsrud | En dåre fri

Mycket omtumlad slår jag igen Beate Grimsruds nya roman En dåre fri. Är det bara jag som inte vetat? Jag som trodde att hennes förra roman, den Augustprisnominerade drömska Har någon sett mig någon annanstans?, handlade om skrivkramp, och att Grimsrud, som jag formulerade det i min recension, inbjöd läsaren ”att följa författarens maror”.

Jo jo, tänker jag nu, med En dåre fri i knäet. Maror, visst. Men att det var sådana maror. Schizofreni och mångårig vård på sluten avdelning; det kunde jag bara inte föreställa mig. Är det alls möjligt för en så sjuk människa att skriva litterärt?

Jag läser om Har någon sett mig någon annanstans?, och svarar: Ja, det är nog möjligt. Sjukdomen, lägenheten som riskerar att tippa, sömnlösheten, patienternas vita sjukhusskjortor, broarna från vilka man kan kasta sig och göra slut på plågan. Allt finns där. Men man behöver En dåre fri som matris för att se det. Samma sak med de märkliga karaktärerna i Har någon sett mig någon annanstans? De är inte alls sammanfogade fragment av en skrivprocess, de är inre röster, kognitiva terapeuter, hallucinationer; egna och medpatienters.

En dåre fri handlar om Eli. I hennes öra finns lilla Espen som alltid gråter, lekkamraten Emil, revoltören Erik och så Prins Eugen, mycket belevad och som lyckligast när han får shoppa. De gör sin entré i Elis liv vid olika tidpunkter. Erik tar mest plats. Det är han som manar Eli att ställa sig i ett hörn av köket och utföra olika rörelser. Det är också han som talar om för henne att hon måste göra våldsamt motstånd, slå sönder saker, krossa glas och skära sig, vilket gång på gång resulterar i att hon blir inlåst, hamnar i spännbälte och blir så tungt akutmedicinerad att det tar dagar att bara vakna.

Ingen av småpojkarna, som Eli kallar dem, blir äldre än vad hon själv var när de förs­ta gången presenterade sig. De är ganska förutsägbara och tjatiga. Elis kognitiva terapeut uppmanar henne att ta makten över dem. Rösterna får gärna finnas, men de får vänta på sin tur. Själv vill han inte prata med dem, utan med Eli.

För den som följt Beate Grimsruds författarskap är Eli en välbekant figur. Hon delar minnen och uppväxthistoria med tidigare karaktärer, inte minst barndomsskildringarnas Lydia (i Jag smyger förbi en yxa och Vad är det som finns i skogen barn?) och med författaren själv. Hon är uppvuxen i en barnrik familj i Norge, med en älskad men skrämmande oförutsägbar pappa och en mamma som pusslar och håller ihop. Eli åker skidor, fantiserar, bemästrar sin dyslexi, spelar fotboll, boxas, skriver. Hennes debutroman bär samma titel som Grimsruds: Det finns gränser för vad jag inte förstår. Hon gör en film som heter Bollen i ögat. Och precis som sin författare nomineras hon till Augustpriset för sin senaste roman och skriver barnböcker ihop med en vän. På författarporträttet bär Grimsrud den rosa tröja med rullkrage som Eli bär i romanen.

Ett palimpsest är en text skriven på en utsuddad äldre text. Begreppet används inom litteraturteorin för att belysa att det ibland finns både dolda och förträngda röster under en textyta. När jag sitter med Grimsruds böcker framför mig i en trave på skrivbordet är det just palimpsest som kommer för mig. Det går att vända på högen och läsa En dåre fri som det understa lagret, som det som avtäcker det som tidigare bara antytts eller fullständigt förtigits. Eli är mycket rädd för att mamma ska få veta. I alla år har hon undvikit att tynga modern med sin sjukdom. Ibland har hon ringt från avdelningen och önskat god jul, berättat att hon är på semesterresa i Spanien. Inför den här romanen ber hon mamman att inte läsa. Modern lovar men avtalar med en grannfru att denna ska göra det i stället och sedan återge innehållet. Eli inser det omöjliga, frågar sin boendestödjare Elsa om en enda bok är ”värd att offra en hel livslögn för?”.

Det går förstås också att låta bokhögen ligga som den ligger. Och vid den insikten börjar jag undra vem det egentligen är som lurat vem. Grimsrud är författare. Varje skrivande människa använder och återanvänder ständigt sig själv för att säga något om något helt annat.

I en intervju i norska Dagbladet, publicerad för bara några dagar sedan, hoppas Grimsrud att En dåre fri ska skapa debatt om psykiatrin och höja dess status. Eli är inte Beate, utan en fiktiv person. Romanprojektet inleddes med ett intresse för människor som kan höra röster och historien bygger på ”grundlig research”.

Ett konstnärligt debattinlägg, alltså? Inte något understa lager, utan ett nytt, skrivet på de gamla? Det är förstås lika möjligt. Kanske det enda möjliga.

Och visst, Eli protesterar mot all den medicin hon tvingas ta och läggs upprepade gånger i spännbälte. En gång ligger hon helt oskyld med ett bäcken, kissnödig men utan förmåga att kissa. Först när bäckenet tas bort går det och hon får ligga fastspänd i det blöta hela natten. En gång bryts hennes arm i tumultet. Om det skrivs aldrig något i journalen. Annars fungerar romanens journalanteckningar som ett slags korrektiv. Där Eli i andra avsnitt tämligen logiskt ifrågasätter psykosmedicinen, där berättar journalerna om en svårt sjuk kvinna i en annan verklighet.

Småningom ges hon möjlighet att bo hemma med boendestödjare, får kognitiv terapi i hemmet (det är ju bland annat där som problemen finns, de farliga fönstren, det sluttande golvet) och möjlighet att besöka avdelningen för att äta eller sova över när helst hon behöver. I den delen är romanen en mild hyllning till den psykiatriska öppenvården. Senare övergår också den i kritik. Det är dags för omorganisation och stödet ska dras in.

”Vi författare sysslar verkligen inte med sanningen.” Orden är Beate Grimsruds och återgavs i ett nummer av Damernas Värld för något år sedan. Men refererar de framåt eller bakåt i författarskapet?

Jag har ingen aning. Och behöver inte heller ha det. Det är fullt tillräckligt att konstatera att den litteratur Beate Grimsrud skapar är unik och att fönster mot helt andra dimensioner öppnas när man läser henne.