Bengt Ericson | Den nya överklassen

Huvudbonaden är liksom pricken över i:et, det som skiljen aristokratin från populasen. ”Keps till hageljakt och hatt till kula”, skriver ekonomireportern Bengt Ericson i sin nyutkomna Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit. För trots alla redogörelser för ett flådigt bil-, båt- och bostadsbestånd: detta är också historien om andra slags statusmarkörer och troféer, och om livet som en jaktmark.

Författaren exemplifierar rika människors vanor och villkor med en ”up and coming man”. Han har fått en inbjudan till andjakt hos Jacob Palmstierna på Maltesholm, men är bestämt en debutant i sammanhanget. Nu gäller det att se över garderoben. Den unge mannen anländer i snygg blazer, välskräddade byxor och nyputsade skor, med någon liten fru i matchande släptåg. Och när det är dags för själva pang-panget knäpper han högtidligt den smårutiga skjortan, knyter den viltfärgade slipsen och klär på sig den armbågslappade kavajen. På fötterna ett par rejäla kängor eller stövlar. Munderingen får gärna vara dyr men hellre ärvd. Ericson ger tipset att kasta persedlarna i backen och stampa på dem, eller rugga med sandpapper för att trolla fram den rätta patinan.

Att dyka upp i ett par avlagda, stentvättade jeans eller farsgubbens gamla joggingbrallor duger däremot antagligen inte. För den som är tillräckligt stöddig eller förtrogen med de kulturella koderna, är det dock lättare att sticka ut från givna mönster. En gång infann sig nu avlidne Saf-chefen Curt Nicolin på en älgjakt i blå träningsoverall. Tillsammans med klassiskt korkade Peter Wallenberg-­citat (apropå ANC-stöd: ”Jag undrar just vad vi skulle säga om någon satt och petade in en massa kosing till lapparna”, om apart­heid: ”Den vite mannen var den som höll ordning”, etc.) och berättelsen om inkrökta herrklubbar och ordenssällskap, tillhör den omsusade Nicolinmanifestationen också de direktörs­anekdoter som skänker Ericsons bok ett visst underhållningsvärde.

En annan lustighet är episoden med Ingvar Kamprads smörgås, men precis som jägarskildringarna illustrerar den författarens rätt kluvna förhållande till de klippare och det klassamhälle som han satt sig för att grans­ka. Konstigt och lite komiskt är om inte annat Ericsons beskrivning av prickskytte på djur som ett nytt, poppigt nöje, samtidigt som han raljerar över ärvda ägor och gevär. Den ostmacka som Ikea-grundaren för drygt tjugo år sedan drog fram ur en skrivbordslåda och bjöd Bengt Ericson till lunch, representerar uppenbarligen något annat än drevjakt och fasanstek.

Fast kanske ändå inte helt och hållet? Den där brödbiten avfärdas av en direktör i företaget som ett välplanerat marknadsföringstrick. Och Ingvar Kamprads omtalade, småländska sparsamhet betraktar Bengt Ericson numer snarast som ett noga uttänkt vinsttrixande. För det första är ju möbeljätten inte svensk, utan ägs av en holländsk, skattebefriad stiftelse. För det andra är Kamprads beryktat snåla leverne i schweiziska Epalinges förmodligen mest ett utslag av den lagstiftning som inte sätter skatt efter verklig ekonomisk bärkraft utan beräknat från ungefärliga levnadsomkostnader.

Allt detta är bekanta fakta, och även om de inte väcker den en gång storögde journalistens beundran är det tydligt vilka som bär skurk- och hjälterollerna i Ericsons bok. I skottgluggen de gnidna bankpamparna och imperieförvaltarna, främst representerade av Annika Falkengren och kusinerna Wallenberg. Mer förskonade från kritik är EF-miljardären Bertil Hult och stormrike investmentbolagsmannen Melker Schörling. Folk som tjänat en hacka utan hjälp av en pappa med pengar, vinner oftast författarens gillande. Man skulle rentav kunna tro, att han inte har något emot denna nya överklass så länge den haft sin uppväxt i ett redigt jordbrukar- eller arbetarhem, och är ungefär jämnårig med honom själv.

Fast hur nytt är egentligen det ekonomiska privilegiesamhälle Ericson både försvarar och förfasas över? Och varför envisas han med att så hårt driva bidragslinjen? Egentligen är det ju något riktigt mossigt med de pläderingar för välgörenhetsprojekt och attacker på skatter och offentliga socialförsäkringssystem, som Bengt Ericson för fram. Hur privat sjuk- och fattigvård skulle minska ohälsan och ojämlikheten (man kan nog tänka sig högre premier för riskklientelet) förklaras inte. Men så är faktiskt inte heller författarens största bekymmer inkomstklyftan mellan svenska börs-vd:ar och LO-medlemmar, som vidgats femdubbelt under de senaste trettio åren. Kontentan av Den nya överklassen är i stället att det är för högt för klättrarna mellan roten och toppen. Men de som (tror sig) kommit upp på egen hand är värda allt beröm.

Och om det nu är så svårt att bli förmögen, kan det väl alltid trösta någon att det är oändligt mycket lättare att bli fattig. Om det inte förhöll sig på det viset, fanns knappast utrymmet för prisandet av personliga drivkrafter och det slags jantelag för jaktlag som Ericsons tankegångar utmynnar i. Stick gärna upp eller ut, men tro inte att du är finare bara för att du är av bättre börd. Jämte ilskan över bonusar tycks invändningarna mest bestå i att fel sorts personer berikar sig. Det är inte mycket till ekonomikritik, men kanske fyller den här sortens böcker om bilar, båtar, bostäder och brats ett växande behov i det svenska folkdjupet.