Louise Boije af Gennäs | Högre än alla himlar

Louise Boije af Gennäs har gjort sig känd som en samtidsskildrare med ambitioner att inkludera diskussioner om såväl klass som könsroller och sexualitet. Hon har ofta skrivit med lätt hand, vilket även gett henne en karriär som såpa-manusförfattare.

Efter elva år utan romanskrivande återkommer hon nu med första delen i en trilogi som skall gestalta millenniets inledande dramatiska decennium. Högre än alla himlar kretsar kring ett litet gäng i yngre medelåldern, sammansvetsat av vänskap, kärlek och det faktum att några i gruppen är släkt.

Det är uppenbart att författaren valt yrken åt sina gestalter för att kunna komma nära ett antal omskakande händelser; 11 september, finanskrisen, klimatförändringen, mordet på Anna Lindh. Följaktligen finns det en representant från finansvärlden, en UD-tjänsteman, en handläggare på Naturvårdsverket, jämte en krishanterande terapeut, en arbetslös skådespelare och en succéförfattare.

Alla är kvicka i repliken och charmigt gemytliga, inte minst rasisten och smyghomofoben Victor som pikant nog är bästis med homosexuelle Jalle som lovat vara diskret för husfridens skull. Umgänget sker för det mesta i Stockholms fina salonger, med undantag för en lägenhet på Söder, som framställs som höjden av proletär miljö.

Det Boije af Gennäs genomför med sådant patos i Stjärnor utan svindel (1996), nämligen att gå i klinch med slentrianmässig heteronormativitet och dolda klasstrukturer, hoppas jag länge att hon skall göra även i Högre än alla himlar, fast dekonstruktionen uteblir. I stället dränks gestaltningen allt som oftast i en glättig pratighet som för tankarna till svensk pilsnerfilm. Det kan visserligen vara underhållande, men partier med ett mer litterärt, närmast högtravande språk vittnar om andra avsikter. Denna första del i trilogin mäter över 500 sidor. Risken är att det blir ett långt decennium.