Joar Tiberg | Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret

Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret är en av de märkligaste böckerna i år. Den är mycket tjock, 743 sidor, och ofta innehåller den bara en mening eller ett ord per sida. På så vis blir bläddrandet på ett tydligt sätt en del av läs­arten, men eftersom bokens paginering är avsiktligt felaktig (varje sida är numrerad som sju) förflyttar man sig inte framåt utan befinner sig hela tiden på samma punkt, som dock refererar till en mångfald av modus, händelser och bokstäver. Pagineringens status som referens eller register har fallit i bitar.

Ytterligare något ovanligt med denna bok är att den börjar omedelbart på omslaget med ett slags förord som har ett direkt anslag: ”Jag heter Joar Tiberg är född 3 februari 1967 i Bellefonte, Pennsylvania.” På innerfliken tackas den oväntade konstellationen Ruth Keller, Paolo Roberto och Jon. Vem Ruth Keller är vet jag inte. I Nationalencyklopedin finns hon inte med och en googling ger ett flertal möjliga svar. Jag förstår inte heller på vilket sätt Paolo Roberto skulle ha påverkat skriften.

Texten omfattar många typer av stilar: konkret poesi, något slags Björlingliknande diktfragment, dagboks- och minnesanteckningar samverkar. Mest dominerande är det vardagliga, det trasiga och det enskilda ordet eller strofen som inte omedelbart tycks ha något sammanhang med den föregående sidan. Ofta återkommer mikrohändelser som blott nedtecknas utan att kommenteras eller beskrivas i någon högre grad: rökning, smärta och naturens gång. Livet i all dess enkelhet och banala tomhet ska dokumenteras. Kristillståndet, att vara människa, ska rapporteras.

Många av anteckningarna rör sig kring döden: ”Är de döda rädda”, ”Det måste vara vackert när vi dör” och ”jag undrar hur texten kommer att se ut när de är döda”. Döden tolkar jag både som ett hot och en möjlighet, ett sätt att få detta liv med alla dess brister att upphöra.

Det direkta anslaget i texten på omslaget och en utsaga som: ”Allting är sant” som står på bokens sista sida spelar med ett autenticitetsbegrepp. Givetvis tror man inte för den sakens skull att allt skulle vara sant (vad skulle det innebära om strofer som ”jordkällaren” och ”nej” var sanna?), men en utfästelse som ”Allting är sant” får hela det poetiska bygget att svaja på ett produktivt sätt, bindningen mellan text och verklighet sätts på prov.

Tiberg arbetar med normavvikelser i form av bland annat medvetna stavfel och nonsensartade sammansättningar. I OEI skriver Jonas (J) Magnusson apropå den amerikans­ke poeten Charles Bernsteins stavnings­experimenterande: ”Vad Bernstein gör genom detta dubbla engagemang i icke-behärskandets och felets sak, är alltså att motsätta sig en uppspaltning mellan nonsens och mening.”

Möjligen kan Tibergs arbete ses som en del av ett liknande projekt, men litteraturen som institution tycks omedelbart ge mening till utsagor som: ”61cf9fde” eller ”därd hårta” genom att placera in dessa i en tradition. Där gör litteraturen som institution våld på strofen som nonsens. Gränsen mellan mening och nonsens upphävs måhända, men på bekostnad av nonsens som en möjlig kategori för utsagan.

Däremot är stavelseavvikelserna utan tvekan ”fula” och bitvis koketta. Därför kan de ses som exempel på en ambition om att även det havererade ska få en plats i litteraturen. Vissa av felstavningarna stör mig mer än andra: ”hom” och ”avbetar” tycker jag fungerar eftersom de refererar på ett omedelbart sätt till dyslexi eller barnspråk, medan ett fel som ”Becket” bara blir konstruerat i kraft av att det kräver en kulturell förförståelse på en annan nivå för att felet ska identifieras. Stavfelen kan också uppfattas som en konkretisering av upptagenheten vid döden, viljan att även texten ska vara död, den ska ha nått en slutpunkt, den ska ha närmat sig döden genom att ha tilldelats en åtminstone potentiellt ickerefererande funktion.

Som motvikt till Tibergs poetiska analfabetism pekar han på avskrivningsproblem (då texten antagligen har förflyttats från anteckningsbok till hårddisk) genom att lägga till ”(oläsl)” efter vissa ord. På så vis är det svårt att framhäva en entydig tendens i texten. Det noggranna, närmast akademiska samspelar med stavningsavvikelserna.

Ansvaret … är inte nödvändigtvis någon bra bok i konventionell mening men den är högintressant, kompromisslös och absurd i sin gränslöshet. I viljan att driva sitt projekt till vägs ände är Tiberg värd all respekt.