Maria Wetterstrand | Den nya gröna vågen
Bok
Maria Wetterstrand
Den nya gröna vågen
Forum
Relaterat
grön förebild. Maria Wetterstrand sammanfattar sina idéer i boken Den nya gröna vågen. Bild: Claudio Bresciani / SCANPIX
Artikelserie
- Recenserade böcker vecka 35
- Joar Tiberg | Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret 2010-09-02
- Malena Johansson Mats Lerneby | Disamore – makten, maffian och fotbollen 2010-09-01
- Sigrid Combüchen | Spill – en damroman 2010-08-30
- Pedro Juan Gutiérrez | Dirty Havanna 2010-08-30
- Katarina Kieri | Morbror Knuts sorgsna leende 2010-08-30
- Lennart Hagerfors | Mannen på ön 2010-08-30
- Anna Gavalda | En dag till skänks 2010-08-30
- Bengt Ericson | Den nya överklassen 2010-09-03
- Louise Boije af Gennäs | Högre än alla himlar 2010-09-03
- Mian Lodalen | Tiger 2010-09-03
Maria Wetterstrand | Den nya gröna vågen
Maria Wetterstrand räknar upp goda exempel på grön ekonomi, men Johannes Björk ser inte någon politisk kraftsamling för brukarsamhället.
Miljöpartiets tilltagande popularitet tyder på en politisk förändring vars omfång och påverkan ännu är oklar. Inte bara presenterar de sig nu som del av ett bärkraftigt regeringsalternativ, där de tidigare var ett protestparti med ena foten i eko-anarkismen och den andra i liberalismen. Genom en fluktuerande ideologisk hemvist bidrar de också till att sudda ut den motsättningarnas gräns som blivit allt svårare att urskilja sedan Socialdemokraterna gick sin tredje väg.
Men tvärtemot vad man skulle kunna tro har denna vandring mot parlamentarismens center inte följts av någon politisk kraftsamling för det brukarsamhälle som tidigare var så centralt för partiet. I stället har det ersatts av en postpolitisk tilltro till å ena sidan företagens och de sociala entreprenörernas innovationsförmåga och, å andra sidan, medborgarnas klimatsmarta investeringar.
Detta blir aldrig så tydligt som i språkröret Maria Wetterstrands bok Den nya gröna vågen. Den består av ett sextiotal iakttagelser där allt ifrån närproducerande surdegsbagerier till ”rättvis” outsourcing, cykelbaserad infrastruktur och medborgarnas profit på icke utnyttjad grön energi, lyfts fram som bärare av de goda exemplens makt. Men, som The Economist nyligen påpekade (12/8), så överträffar entusiasmen för det sociala entreprenörskapet dess effekter.
Problemet är att medan företagen kan mäta dugligheten i avkastning, så är det svårare att säkra dess politiska, det vill säga offentliga och kollektiva resultat. Inte heller dras näringslivet här med samma ansvarsutkrävande, vilket bättre kan garantera hållbarhet i deras gröna åtaganden. Ska Wetterstrands delaktighet i ett samarbete med omfördelningsambitioner verka legitimt krävs därför större uppehållande vid hur sådana metoder har bäring inom miljöpolitiken. Om inte riskerar hennes idéer att förmedlas genom den nya väljarkåren på Söder och i Majorna, som genom garanterade cykelavstånd och stark köpkraft lever och investerar, inte bara klimatsmarta produkter utan också sina etisk-ekologiska avlatsbrev.



















