Liv Strömquist | Prins Charles känsla

I Liv Strömquist debut 100 procent fett från 2005 centrerades albumets feministiska analyser till samtid. I det förra seriealbumet Einste i ns fru (2008) tecknades gestaltningar av bortglömda och slitande kvinnor i bakgrunden av framgångsrika män genom historien. I nyutkomna Prins Charles känsla ryms såväl samtid som historia. Det är Liv Strömquists bästa och mest heltäckande album hittills.

Den genomgående tematiken är kärlek och vår tids hämningslösa vurm för den monogama, heterosexuella kärleken. Den ständigt närvarande feministiska blicken är på samma gång skärskådande och naivt road. Med exemplifieringar från populärkulturen gör Strömquist djupdykningar i både historiska skeenden och akademisk litteratur. Ett sådant grepp som att teckna genusvetenskapliga teorier i svartvitt serieformat kunde lätt ha misslyckats och visst finns det en tendens till plottrighet i detaljer såsom källhänvisningar. Men samtidigt är ansatsen så behjärtansvärd att det är lätt att förbise.

Strömquists absolut största styrka ligger dock varken i hennes akademiska och historiska kunskap eller sättet att sylvasst skärskåda vår samtidskultur. Det är hennes befriande humor och förmåga att skapa visioner som verkligen får mig att jubla. I en enkel serieruta undrar hon var-ifrån patriarkatet får sin enorma pepp att fortsätta existera i dagens västerländska samhälle. Detta gestaltas med en bild på tv-radarparet Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. Jättebarnsligt, effektfullt och oerhört roligt. I några korta rutor ger hon förslag på vad man skulle kunna göra istället för att fortsätta tillbedja den heteromonogama kärleksnormen. Inga yviga gester eller utopiska drömmar. I ett samhälle som går på tomgång i visioner är det med djup tacksamhet jag läser någon som i alla fall vågar drista sig till att påpeka att alternativ är möjliga.