Katarina Kieri | Morbror Knuts sorgsna leende

Renodlade barndomsskildringar, lyckliga som olyckliga, självbiografiska som fiktiva, är ofta berättade i en särskild ton. Lite sorgsna, lite nostalgiska inbjuder de till, ja rentav kräver de, en empatisk läsning. När dessa stämningar används med måttlighet – och inte för att framtvinga så mycket igenkänning eller tårar som möjligt – så kan resultatet ofta bli mycket fint, som i Katarina Kieris nya roman Morbror Knuts sorgsna leende.

Karla är ett ensamt barn som för en limboaktig tillvaro. Hon klipper sig hos herrfrisör men är ändå inte en av grabbarna. Hon har finskspråkig familj men är utestängd från den språkliga gemenskapen. Tillsammans med sin tysta strävsamma mor bor hon i en norrländsk stad under vad som förmodligen är 60 eller 70-talet, av bilmodeller och Hylands hörnas höga status att döma. I kontrast mot livet i staden står livet i moderns finskspråkiga hemby, representerad av de två Koskenkorva-doftande morbröderna och framförallt av finska språket som Karla aldrig får lära sig. Enligt modern och morbröderna är att ens säga tack en för stark känsloyttring och vad familjen i stället får gemensamt är tystnaden.

Men hur kan då denna otillhörighet och ordkarghet gestaltas i ord? En hårdför modernist hade kanske lämnat ett par sidor tomma men då hade det å andra sidan inte blivit mycket kvar av Morbror Knuts sorgsna leende vars huvudtema är just denna tystnad. I stället tillgriper Kieri andra medel som att skriva vad Karla eller modern gör i stället för att säga något (åker längdskidor, sväljer hårt) eller som att i romanens andra del låta Karla växa upp och på så sätt byta perspektiv på barndomen. Morbröderna ter sig nu inte längre särskilt rådiga eller starka utan snarare låsta i sin egen oförmåga att sätta ord på känslor. Med stor precision och insikt ger Kieri på så sätt ord åt barnets ordlösa upplevelser av utestängdhet, hjälplöshet och fallna hjältar.