Sigrid Combüchen | Spill – en damroman

Hedda är en duktig flicka. Hon kan sy, men inte snickra. Fast nog skulle hon bra gärna fixa till ett eget litet krypin, såsom klasskamraten Ida Lundberg gjort i anslutning till sitt och moderns hem med hjälp av bekanta och kasserat byggmaterial. Det är spill, säger fröken Lundberg. Hon är en genomtänkt typ med korskammad lugg och åsikter på tvärs med den manlige måttlighetsfeministen och lärarkandidaten, som nu i mitten av 30-talet predikar om kvinnoplikter och människosammanhållning inför sina elever. Ida argumenterar emot med en filosofisk tyngd, som kanske inte känns helt trovärdig i munnen på en tonåring.

Snart är det som om hennes skapare ger upp hoppet om att riktigt komma någon vart, och låter den komplicerade uppenbarelsen vandra ut ur historien. Visserligen smått beundrad av Hedda, men av en bifigur kan ju inte krävas evigt liv. I alla fall inte om huvudpersonen sticker i väg någon annanstans.

I Sigrid Combüchens nya roman Spill – en damroman far huvudpersonen från Lund till Stockholm för studier på tillskärarakademi. Den långa, liksom uttänjda Hedwig ”Hedda” Carlsson är som klippt och skuren för rollen som bortlängtande, borgerligt uppfostrad bankdotter. Det handlar om allt från barndomsbesöken på bröllop (i smink och urvuxen klänning), och i de skräniga brunskjortornas Berlin, till livet som klädskapare och den korta karriären som filmaktris. Egentligen vill hon väl bli läkare, men mor och far tycker att någon liten kurs i sömnad passar bättre. När Hedda flyttat får hon ändå med jämna mellanrum anta vårdarinnerollen, och åka hem för att ta hand om en cancerdrabbad lillebror när övriga familjen är upptagen med annat. Sådant får man finna sig i.

Om den förbiilande Ida är som en gymnasial Kajsa Kavat, framstår Hedda mer som vingklippt ängel. Helt enkelt en pålitlig, men påtagligt missnöjd och lite ungdomligt ängslig person, som försöker hitta sin plats i tillvaron men mest förväntas vaka vid en sjukbädd. För författaren är hon en klippdocka klädd i blankborstat språk.

Berättelsen är en blandning av gammalt och nytt, med olika tider och tilldragelser lagda tätt intill eller konstfullt flätade runt varann. Långrandigt blir det aldrig, även om de moderna partierna ibland är väl teknik- och arkivfixerade och man vill veta mer om Heddas yrkesliv och kärlekstrassel med den blivande rakbladsfabrikanten (tillsammans med titeln tydlig blink till Victoria Benedictsson och Georg Brandes) än hur Combüchen kom i kontakt med sin huvudperson.

Redan på första bladet är författaren hygglig nog att berätta att romanens förgrundsgestalt är modellerad efter beskrivningen av en flicka på ett familjefoto på sidan 137 i ett tidigare verk. I Korta och långa kapitel (1988) betraktar juriststudenten Heidi bilden med den unga kvinnan hemma hos en åldrande professorska. Där syns tre söner och en dotter. En syster utan namn, men hunden i den sedan länge slocknade sommarsolen heter Quatrejamb. Han hänger visst med i Spill. Där finns också fyra syskon, och en författare (kallad Sigrid Åkerman) som låtsas skriva deras historia på uppmaning av kvinnan som känt igen sig själv från Korta och långa kapitel. Av tio meningar i den boken blir alltså drygt tjugo år senare en engagerad brevväxling och historierekonstruktion.

Naturligtvis är den observanta ”Hedda” bara påhittad. ”I denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’”, meddelar Combüchen/ Åkerman i efterordet. Och helt fristående och självständig kan såklart en intressant romanfigur inte vara, vare sig i förhållande till omvärlden eller författaren. I det här fallet fyller hon främst funktionen av kritisk läsare. En berättare som gnabbas med sig själv är ett beprövat gammalt knep, och här står författarskapet ganska bra upp mot beskyllningar om att skriva svårt och förebråelser från Hedwig om att vara ”otillgänglig med avsikt”.

Den som föredrar raka linjer eller billiga poänger bör visserligen välja något annat. Spill – en damroman kategoriseras nog bäst under den sorts litterära lyx, som inte tillåter något slarv och är högst medveten om sig själv. Det är en bok där alla inblandade tycks fundera över vad i livet som gått till spillo, och vilka personliga och konstnärliga motiv som bör bejakas och förkastas. Spill associerar till både brist och överflöd, vilket säger något om de villkor berättelsens kreativa kvinnor lever under.