Lennart Hagerfors | Mannen på ön

Lennart Hagerfors nya roman har ett starkt sceneri. Franska Kongo i början av 1950-talet. En kongoles stjäl kolonialarméns lönekassa under ett dundrande åskväder, och styr med pengarna i en skrotfärdig båt ut till en klippa mitt i Kongoflodens forsar. Där blir han en ikonisk gestalt som väcker upp slumrande självständighetsdrömmar hos kongoleserna.

I lyriska fragment mellan kapitlen profeterar han om Kongos förflutna och framtid. Med situationsbilder etablerar författaren persongalleriet. En idealistisk fransk flickskolelärarinna. En vek officer som drömmer om moderlandet. Hans kongolesiska hushållerska, som han tror sig förälskad i, men som hittar sin egen vilja. En infödd sergeant som upptäcker sina ledaregenskaper. En brutalrasistisk polischef. Den byinnevånare vars sjuårige son upptäcker mannen på ön, och som därför av traditionskulturen tvingas till ett fasansfullt beslut. Och slutligen Kongofloden själv, vars enorma naturkraft gäckar både kolonisatörer och koloniserade. Rationalitet möter ursprungstro, men ingen segrar.

Hagerfors träffar mittfåran i all postkolonial diskussion: fransmännens revolutionära ideal, frihet och jämlikhet, gäller inte de koloniserade folken. Samtidigt visar han mästerligt hur kulturblandning skapar oförutsägbarhet. Franska språket blir inte bara ett kommandospråk, det kan användas för oberoende och framsteg. Bytraditionerna påverkas av den (svenska) kristna missionen, ibland med en brutalisering som resultat, tvärtemot den officiella missionsideologin. Hagerfors har skildrat Kongo i flera böcker, framför allt de självbiografiska Längta hem och Komma bort. Men frågan är om han någonstans har skrivit så vackert och så perspektivrikt om hela den imperialistiska situationen, åskådliggjord på individnivå. Mannen på ön är ett av hans allra främsta verk.