Tragikomisk bagatell | En dag till skänks

Den franska författaren Anna Gavaldas nya bok på svenska, En dag till skänks, är en novell i nätt romanpaket. Trots sina hårda pärmar går den att associera till barndomens minipocketar. Små, lätta historier, nästan i dockformat, som det var finemang att krypa ner tillsammans med under ett täcke för att inte så mycket senare kravla sig upp igen, efter avslutad läsning.

Om något spännande mysterium eller någon misskött ponnykrake som i minipocketarna handlar det däremot inte – även om en mager, loppig hundstackare dyker upp i slutet av Gavaldas text som symbol för berättaren Garance övergång från sorglöst slackerliv till vuxet ansvar. Spänningen ligger istället helt i språket, i det som John Swedenmark i sin recension av Gavaldas succéroman Tillsammans är man mindre ensam (på svenska 2005) kärnfullt beskrev som ”genomarbetade grejer”. Precisa detaljer, överraskande anmärkningar och förstulna vändningar fungerar både som välpassande pusselbitar och som hisnande in- och utzoomningar.

Egentligen borde det vara förbjudet att med en sådan språkfärdighet skriva så ytligt. Ja, det borde inte ens vara möjligt.

Ändå är det just med en känsla av att ha sugit på en tragikomisk bagatell, som jag sticker upp huvudet ovanför täcket efter att ha slagit igen pärmarna till En dag till skänks. Visst, barndomen går inte att återskapa. Livet går inte att levas i parenteser. Föräldrar skiljs, syskon sprids över världen, svägerskor kan vara outhärdliga, svågrar svekfulla och vuxenlivet skrämmande. Men varför Garance – som inte gör någon hemlighet av sin stingslighet och gärna och med humoristisk distans driver med sig själv, sin omgivning och sina projektioner – med gråten i halsen väljer att se just den här dagen med syskonen som ett ögonblick av nåd och slutet på en era, nej, det gör faktiskt inte Gavalda – hur uttryckligt hon än låter Garance hävda just detta – vare sig gripbart eller gripande.