Åke Edwardson | Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem

”Vi som lever är bara dom döda på semester, nån sorts sommargäster.” Så sjunger Lena Nyman i en vacker, vemodig sång från 1990-talet med text av Bodil Malmsten. I Åke Edwardsons nya roman – med den svindlande titeln Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem – dyker liknande tankar upp: ”Är det bara döden som innehåller mening? Är det den som är meningen med livet? Är de levande bara på semester från döden?”

Döden är ständigt närvarande i Edwardsons berättelse, även om det denna gång inte rör sig om en kriminalroman. Inget brott har begåtts. Däremot har en tragisk olycka inträffat i spåren efter den fruktansvärda januaristormen. Tioårige Andreas har fått ett träd över sig, drabbats av skallskada och när sommaren kommer ligger han fortfarande i koma.

Händelserna äger rum på det småländska höglandet i trakterna kring Sävsjö – en miljö som författaren tidigare har levandegjort i novellsamlingen Genomresa (1999) och romanen Jukebox (2003), vilka båda innehåller lysande skildringar av svunnen svensk landsbygd.

I den sistnämnda boken får läsaren följa en medelålders, lätt alkoholiserad man på hans färder i en sliten Volvo Duett mellan landsortens olika konditorier, där han byter 45-varvare och servar de jukeboxar han hyr ut. Året är 1964. Sverige håller på att förändras. Fiken är inte längre byarnas naturliga samlingsplats. I stället sitter människor hemma, tittar på Hyland på teve, lyssnar på P3 och skaffar sig egna små skivspelare.

Den nya romanen utspelar sig i vår egen tid, bara några år tillbaka (förmodligen 2005 då Gudrun svepte in över Sverige).

Men det småländska höglandet är sig märkligt likt, åtminstone om man bortser från den stormfällda skogen. Människor och stämningar tycks oföränderliga. Själva livet verkar vara som det alltid har varit. För alla utom för Johan och Ann, den medvetslöse Andreas föräldrar. För dem har allt förändrats.

De lever i ett slags limbo, mellan himmel och helvete, mellan liv och död. Ann åker till sjukhuset varje dag, sitter vid sonens sida, talar till honom, en rastlös monolog.

Johan besöker Andreas mer sällan, känner sig obekväm och stum. Vad säger man till den som inte svarar? Han går hellre ensam till skogs och vrålar i vanmakt. Föräldrarna kastas mellan hopp och förtvivlan. Kommer sonen någonsin att vakna upp?

”Vi måste väl leva”, säger Johan. Men hur kan livet gå vidare under dessa betingelser?

Ann är sjukskriven och tar antidepressiv medicin (eller ”äter” som det står i texten; varför säger vi på svenska att vi äter medicin?). Johan är arbetslös och inkomsterna från den skog han äger var små redan före stormen.

Föräldrarnas tillvaro skildras med stark närvarokänsla, tomheten i ett hem som blivit tyst utom när grälen blossar upp, hjälplösheten, kraftlösheten, tårarna. Självanklagelser och anklagelser riktade mot Gud. Johans svåra längtan efter alkohol.

Försöken att hitta tillbaka till en normal vardag, att göra sånt som andra människor gör på sommaren: grilla, spela krocket, prata med grannarna i byn, byta några ord med den försupne prästen.

Johan och Ann orkar knappt se framåt, inte planera någonting.

I stället blickar de bakåt i tiden. Scener ur deras barndom och uppväxt skildras i pregnanta bilder. Samtidigt inser Johan att han borde ha något slags framtidsprojekt, kanske dra igång älgsafari för tyska turister.

Edwardson har skrivit en gripande och tragisk roman. Märkligt nog blir den aldrig tung att läsa. Det finns ett rytmiskt flyt i språket. Då och då sprängs en rolig historia in i den allvarliga berättelsen.

En av dem känner jag igen från Stig Claessons roman Ni har inget liv att försäkra (1978).

En flygkapten och en underordnad har tvingats nödlanda i Sahara. ”Ut i öknen och se om det finns något ätbart”, säger kaptenen. Efter långt sökande återkommer den underordnade och säger: ”Kapten, jag har både goda och dåliga nyheter.” Då tar vi dom dåliga först”, säger kaptenen. ”Det finns bara kamelskit att äta.” ”Låt mig då höra dom goda nyheterna.” ”Kapten”, säger den underordnade. ”Det finns massvis!” Men i Edwardsons version nödlandar planet i en glänta i skogen och det enda ätbara inom synhåll är massor av älgskit.

Det finns andra likheter mellan Slas och Edwardson. Båda är ypperliga skildrare av den svenska vischan, inte minst på grund av förmågan att återge fåordiga men kärnfulla samtal glesbygdsbor emellan.

Med sina kriminalromaner om kommissarie Winter har Åke Edwardson nått en mycket stor publik både i Sverige och utomlands.

Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem är kanske inte lika kommersiellt gångbar, men jag hoppas att många läsare hittar fram till denna mänskliga och hjärtslitande roman. Här når fasan andra och djupare dimensioner.