Ann Heberlein | En liten bok om ondska

I Jonathan Littells väldiga roman De välvilliga förflyttar sig huvudpersonen, SS-officeren Max Aue, närmare och närmare läsaren under de 900 sidorna. Problemet är att Aue inte är den obildade best han borde vara. Aue är intellektuell, han rör sig obehindrat i idéhistorien, behärskar filosofi och lingvistik, har doktorerat i juridik. Hans syn på sin roll i den dödandets infrastruktur han är med och designar är i huvudsak instrumentell. Max Aue utför tveklöst onda handlingar men är han därigenom en ond människa?

Om han vore det skulle det vara lättare att behålla avståndet. Då skulle han stå där ensam i all sin obegriplighet på samma sätt som någon av de sentida män som vanligtvis brukar få illustrera ondskans själva essens. En Josef Fritzl eller en Ted Bundy.

Men den fiktive Max Aue bryter mot bilden av den personifierade ondskan på samma sätt som Hannah Arendt beskrev skedde under rättegången mot Adolf Eichmann under tidigt 60-tal. Eichmann, en av arkitekterna bakom massdeportationerna av judar under andra världskriget, var inte det monster omvärlden förväntade sig. Arendt beskrev i stället Eichmann som en ”fantasilös byråkrat”. Samme man som fört protokoll under Wannseekonferensen i januari 1942 där riktlinjerna för den mer systematiska förintelsen beslutades. En fantasilös byråkrat?

När Slavenka Drakulic bevakade krigsförbrytarrättegångarna vid krigstribunalen i Haag efter kriget i det forna Jugoslavien gjorde hon liknande iakttagelser. Efter hand blev Drakulic alltmer övertygad om att de åtalade, som gjort sig skyldiga till omfattande krigsförbrytelser, inte är ”monster”.

Därmed uppstår en glidning. För vad händer när de som utför onda handlingar inte med självklarhet är onda utan tvärtom uppvisar en rad mänskligt småtrista karaktärsdrag. När avståndet mellan förövare och omvärld krymper. Då blir det inte längre lika lätt att isolera det onda och vara trygg i det stora avståndet mellan normaliteten och det svårförklarliga.

Författaren och kulturskribenten Ann Heberlein har studerat ondskans natur och frågan vad som får människor att utföra onda handlingar. Hon gör det i en ny bok, anspråkslöst döpt till En liten bok om ondska. Men förleds inte av titeln. Heberlein har skrivit en stor bok om onds­ka. Detta undflyende begrepp som plockas fram när vi ska försöka förklara det ofattbara.

Problemet uppstår när ondskan – i den mån vi lyckas definiera den – inte ser ut som vi tror. Kan man i själva verket tänka sig att det onda mest ska förstås som en konsekvens av en rad omständigheter? Ann Heberlein är bättre skickad att svara än de flesta. Doktor i etik och en orädd och välformulerad skribent. Samtidigt konstaterar hon redan i förordet att hon delar den polske sociologen Zygmunt Baumans slutsats, nämligen att det inte går att besvara frågan ”Vad är det onda?”.

Nu är det inte riktigt sant. Ann Heberlein ringar metodiskt in dess struktur, uttrycksformer och själva konstitution. Dessutom med påfallande precision. Och hon ger faktiskt svar.

I sin vandring mot att försöka tyda och definiera ondskans väsen tar hon omfattande hjälp av både nu- och dåtida författare. Här finns självklart Arendt och Drakulic, här finns Kant och Nietzsche, men också etiker, kyrkofäder, sociologer, litteraturvetare och teologer. Ibland något överlastat, men så är också ondskan långt ifrån en ny företeelse att undersöka i bokform och många har sagt mycket klokt i frågan redan innan detta. Själv landar Heberlein i definitionen av en ond människa som ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Det måste till något mer än det rent instrumentella. Ett moment av obegriplighet i kombination med att den handlande fullt ut förstår konsekvenserna av sina handlingar.

Finns det ett ärende? Utan tvekan. För ur alla exempel, grundliga resonemang, historiska paralleller växer en analys fram som diskuterar vilka samhällen som föder och göder det onda. Givet förutsättningen att de flesta är i stånd att utföra onda handlingar även om de själva inte kan betraktas som onda måste systemdiskussionen föras. För att bättre rusta oss för att undvika att historien upprepar sig. För att snabbare kunna identifiera de förändringar som leder fel. Och här blir boken brännande på riktigt. Den ondska som manifesteras i enskilda sadistiska våldsdåd av ensamma gärningsmän går sällan att förutse. Mer systematiska förskjutningar av vad som är gott och ont är betydligt farligare.

Ann Heberlein lutar sig mot den amerikanske psykologen Philip Zimbardo som talar om ”onda system”. Alltså system där det onda normaliseras och där individernas egen moraliska kompass sätts ur spel. Och det går givetvis att rikta blickarna mot 30-­talets Tyskland men det går lika bra att studera mer näraliggande exempel. Rwanda, det sönderfallande Jugoslavien, Abu Ghraib-fängelset. I likhet med Hannah Arendt sträcker Ann Heberlein upp ett varningens finger och konstaterar att en grogrund för ondska är just lydnad och en stark tilltro till auktoriteter. Här finns en politisk laddning som ger boken en extra tyngd. Det som premieras och uppmuntras i dag – från skola upp till arbetsliv – är alltför sällan det egna tänkandet, de självständiga besluten och ett ifrågasättande. Allt detta är potent vaccin mot system som rör sig i fel riktning.