Natur & Kultur

Jan Björklund har förklarat att han inte behöver bry sig om vad svenska pedagogikforskare säger eftersom de är flummiga och politiserade hela bunten. Men kanske kan han då i stället tänka sig att ta del av en kognitionsforskares syn på lärande? Peter Gärdenfors är professor i kognitionsvetenskap och har tidigare skrivit om sådant som tänkande, meningssökande och språk och i boken Lusten att förstå – om lärande på människans villkor berättar han mycket klokt om hur utbildning bör utformas för optimalt lärande.

Gärdenfors vill visa på vägar att överbrygga gapet mellan informellt och formellt lärande. De flesta små barn älskar att lära sig nya saker men alltför många tappar sin nyfikenhet i skolan. En bra lärare, menar han, behöver känna till hur det informella lärandet går till för att kunna dra nytta av det i sin undervisning. Gärdenfors trycker särskilt på betydelsen av två faktorer för att göra det formella lärandet mer likt det informella: motivation och förståelse. Om skolan arbetar med elevernas inre motivation och utformar undervisningen för att uppnå största möjliga förståelse hos eleverna så lär de sig också bättre. Han förklarar skillnaden mellan inre motivation, som kommer ur nyfikenhet och lust att lära, och yttre motivation, som drivs av längtan efter belöningar eller att undvika bestraffningar. Om skolan arbetar med yttre motivation, som betyg, poängsystem och belöningar, riskerar man att döda den så viktiga inre motivationen, som är den som är positiv för lärandet.

Vad gäller förståelse argumenterar Gärdenfors särskilt för berättelser som grund för lärande. Den mänskliga hjärnan tycks särskilt anpassad till att förstå världen i berättelser och den lärare som förmår att utnyttja det i sin undervisning har bättre möjligheter att nå fram till, och in i, eleverna med sitt stoff. Med en berättelse kommer ett sammanhang som kunskaperna hör ihop med. Jag skulle gissa att den enda anledningen till att jag själv minns vilka Östergötlands stora sjöar är – Boren, Roxen och Glan, är att Ture Sventon flög över dem på sin flygande matta, och vad är Hallands åar – som tycks ha fastnat i så många hjärnor, annat än en berättelse: vi ska äta, ni ska laga.

Att låta eleverna arbeta med problemlösning och att låta dem göra fel i ett sökande efter det rätta svaret är andra sätt att skapa sammanhang och mönster och foga ihop en berättelse att hänga upp kunskaperna på. Gärdenfors ger ett intressant exempel på hur matematikundervisning skiljer sig åt mellan USA å ena sidan och Kina, Taiwan och Japan å den andra. I USA bygger undervisningen på att eleverna övar sig på ett stort antal mycket liknande räkneuppgifter medan man i de asiatiska länderna i stället arbetar med att gemensamt lösa ett av ­läraren presenterat problem. Olika lösningar av samma problem diskuteras gemensamt och man kommenterar för- och nackdelar. De asiatiska lärarna bygger upp sin undervisning som en berättelse medan de amerikanska inte erbjuder något sammanhang utan i behavioristisk tradition arbetar med innötning genom upprepning. Studien visade att alla de asiatiska skolorna som deltog uppnådde bättre matematikkunskaper än samtliga deltagande amerikanska.

Gång på gång återkommer Gärdenfors till att det saknas relevant forskning om lärande. Att den forskning som finns kring undervisning i alltför hög utsträckning håller sig inom de ramar vi satt upp kring hur en skola ska se ut och fungera: med lektioner, färdig ämnesindelning, prov och betygsättning. Han vill se mer förutsättningslös forskning om lärande och slår också ett slag (eller snarare många) för potentialen i it i undervisningen, han ger en lång rad exempel på hur skolan skulle kunna utnyttja ny teknik för att skapa en undervisning för alla sinnen. Men han påpekar att det behövs mer forskning också på detta område.

Boken avslutas med att ge en rad konkreta tips på hur en undervisning skulle kunna se ut som tar hänsyn till hur lärande faktiskt går till. Några av dem: utgå från elevernas intressen och känslor, låt dem arbeta utifrån problem utan att serveras lösningarna från början, ge eleverna en känsla av kontroll över sitt lärande, ge dem uppdrag, gör lärandet lekfullt, formulera förståelsemål, utnyttja berättandet, visualisera mönster och förankra dem i elevernas egna erfarenheter.

I inledningen skriver Gärdenfors att hans bok riktar sig till föräldrar, lärare och lärarstudenter. Om jag fick önska skulle jag lägga till ytterligare en grupp: alla politiker med makt att forma vår skola.