Skildring som stannar kvar

Fransk konceptkonstnär född 1953.

Arbetar med fotografi, text och installation.

Vinnare av Hasselbladspriset 2010.

30 oktober öppnar en utställning på Hasselblad center i Göteborg.

Man ser dem ibland utanför den lokala butiken, kanske systembolaget, man skruvar lite på sig när de talar för högt på bussen och väjer för deras hundar: A-lagare. De saknar nödvändigtvis inte tak över huvudet men lever i ett tydligt utanförskap, som det så vackert heter på politiksvenska.

Anna Ringbergs debutroman Boys skildrar just detta. Lasse arbetstränar, lever på socialbidrag, försöker hålla sig nykter men faller ofta dit. Hunden Boys är hans trogna följeslagare. Låt så vara att han bitit några ungar, de får skylla sig själva fastän det blivit ”ett jävla liv”. Relationen mellan Lasse och hunden är ömsint och okuvlig.

På Lasses 65-årsdag försvinner hunden. Samtidigt återvänder sonen Matti, efter 20 år i medelklassens storstadsexil. Med ett närvarande, stundtals rasande språk berättar Ringberg genom huvudpersonerna om smärta och svårigheter att nå fram. Såväl Lasse som Matti bär på en dånande ensamhet. Med en berättarröst som låter personernas eget språk föra handlingen framåt blir skildringen hudnära och intensiv. Samtidigt ger stilgreppet möjlighet till få andningspauser. I synnerhet i skildringen av Lasse, med ett språk fyllt av korthuggna meningar, utrop och svordomar, saknas sekvenser att stanna kvar i. Närheten i språket går lite förlorad när den sällan kontrasteras mot någonting annat.

Dock är det skildringen av Lasse som framför allt etsar sig fram. Ringberg lyckas med något alltför ovanligt: Att skapa en komplex karaktär av en gestalt som lätt blir en kliché eller symbol för ett övertydligt budskap. I Lasse växer en individ fram, bortom spritflaskorna och arbetsmarknadsåtgärderna. Boys är på så vis både en angelägen socialpolitisk berättelse, men också en lysande relationsroman.