Boken har en ganska otippad koppling till Indien, ett land Morgan Larsson mer än gärna besöker – hittills har han gjort det en handfull gånger.

- Att få uppleva förstagångshändelser i vuxen ålder; att det händer saker hela tiden, innebär att man vaknar till och blir levande, säger han.

Radhusdisco handlar om att växa upp under slutet av sjuttiotalet och in på det axelvaddsglada – Morgan avslöjar en modesynd som innebar bärandet av dubbla uppsättningar – åttiotalet. Läsaren får följa Morris, mer än mindre Morgans alter ego, under hela skoltiden fram till gymnasiet.

Boken är späckad med vardagsdramatiska händelser och upptäckter, kort sagt barndomsminnen.

- Jag har velat att varje sida ska ge något, förklarar Morgan Larsson – en ambitiös intention, med tanke på bokens tjocklek.

Skrivit har han gjort i 25 år och runt 150 låttexter har det blivit. Tidigare handlade det mest om reflektioner och tankar – ett slags dagbok.

Dock innebär hans yrkesliv vid en första anblick mer av röstanvändning än av skrivande, han har jobbat med radio i sju år, nu som programledare och reporter i P3. Jobbvardagen innebär därmed skrivande av många manus och krönikor inför sändningarna.

- Jag hade aldrig kunnat skriva boken utan radion, jag har lärt mig att vara kort, tydlig och direkt, annars får man ingen respons. Mitt mål är att skriva så enkelt som möjligt, jag vill att det ska gå direkt till hjärtat.

Han förklarar att om man skriver för omständligt kommer texten till hjärnan först och sedan får hjärtat endast det som blir över.

Bokskrivandet tog fart för tre år sedan, då det slog honom att hans barndomsberättelser ofta väckte starka reaktioner hos folk.

Då tänkte han att det här kan bli en bra roman och satte igång med att skriva, främst i hemmet efter jobbet, men också på några spontana restresor.

- Det har varit en dröm att få syssla med att skriva men jag har aldrig kunnat se mig som en författare, inte ens nu, konstaterar han och förklarar att han inte är uppväxt i en sådan miljö.

Hans farfar läste inte en enda bok i hela sitt liv och var mäkta stolt över det. Dock lyssnade han liggandes med neddragen keps på när barnbarnet Morgan läste roliga historier högt ur Allers.

- Han skrattade åt kanske en av trettio historier, men det skrattet!

I efterhand har han insett att han där fick rejäl träning i att använda sin röst och sitt tal, något han nu har nytta av.

Boken är sprängfylld med barndomsminnen.

- Nittio procent är sant och ibland har jag fått tona ner för att det inte ska bli för starkt, förklarar han.

En etikett på boken skulle kunna vara "fysisk barndomsskildring". Vissa partier och händelser kan få läsaren att känna och uppleva saker rent fysiskt i kroppen.

- Det är ju så jävla mycket kropp när man växer upp, när man är vuxen börjar man i stället analysera och reflektera och då försvinner direktheten, menar Morgan Larsson.

Han berättar att många som läst manuset plötsligt kommer ihåg sådant de glömt att de kommer ihåg.

- Alla har en sådan här bok inom sig, säger han och uttrycker förhoppningar om just minneskickar hos sina läsare.

Han säger att han själv gärna hade läst en liknande bok när han växte upp och kände sig ensam med sina tankar.

- Att uppvärdera sin barndom är att uppvärdera sig själv tror jag, reflekterar han och menar att även det som varit jobbigt ofta har gett någonting.

Han ser en fara med att analysera och rota för mycket i sin barndom, att i stället se möjligheterna man har som vuxen att till exempel byta kompiskrets för att försöka förändra om så behövs.

Samtidigt säger han att det så klart är olika för alla. Han ser sin bok som en hyllning till alla vänner, ovänner, knäppskallar och människor med storhetsvansinne som tillsammans utgjorde människorna som var hans barndom.

- Vi får vår roll under uppväxten och det är inte lätt att vara varken mobbad eller mobbare, säger Morgan Larsson.

Även om namn och situationer i boken är förändrade för att minimera igenkänning – extra mycket i de känsligare partierna – är platsen densamma: Trollhättan.

Boken är en hyllning till småstaden, säger han och är inte speciellt orolig över mottagandet av boken i form av kritik och recensioner.

- Folk runt omkring mig, väldigt många olika, har läst och sagt att den är rolig och bra och förlaget har varit så nöjda. Så jag känner att jag har nått ända fram.