Ali Shaw | Flickan med glasfötter

En skogsensling som föder upp bevingade tjurar och kor som inte är större än humlor, ett djur som får allt det tittar på att bli vitt, farliga skimrande maneter i havsdjupen, marker som sjuder av okänt liv. Det är ett på många sätt förunderligt fiktivt skärgårdslandskap som den brittiske författaren Ali Shaw frammanar i sin debutroman Flickan med glasfötter, språkligt på en magnifikt varsam och sagoaktig prosa som påminner starkt om vår tidiga Mare Kandre.

Här framlever den unge, bittert faderlöse fotografen Midas dystra dagar, till synes hopplöst definierande sig själv och världen genom sin kamera och de bilder som framkallas. Det är förvisso ljuset han vill fånga, men det är undflyende och går inte ens att ta på när det väl har förvandlats till ett platt negativ. Förändringen sker dock den dag då han träffar den betydligt mer äventyrliga och erfarna Ida, en kvinna på återresa i det vintriga St Hauda’s Land där hon tror att lösningen på hennes svåra åkomma skall gå att finna.

Shaw skapar med Midas och Ida två effektiva motpoler som, omgivna av betydelsefulla bifigurer som själva får kommentera händelseutvecklingen, kolliderar i ett skede av livet då nästan alltför mycket står på spel.

Denna kärlekshistoria väcker omedelbart intresset, dels för dess trevande tafatthet, dels för att dess förutsättningar ter sig omöjliga: Midas är plågsamt neurotisk och Ida håller från fötterna och uppåt på att sakta men obönhörligt förvandlas till glas.

När det magiska på detta sätt äter sig in i den mer jordnära verklighet som de två älskande försöker hantera blir resultatet också dubbelt fascinerande.

Ali Shaw har funnit en effektiv formel för att skildra såväl kärlekens som livets och den annalkande dödens olösbara mysterier, och visar med denna roman att det visst är möjligt att förnya berättelsen om till synes utslitna frågor.