John Hörnquist, Daniel Suhonen och Kristina Tysk (red) | Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras
Bok
John Hörnquist, Daniel Suhonen och Kristina Tysk (red) | Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras
Leopard
Relaterat
Hörnquist, Suhonen & Tysk | Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras
27 yngre skribenter med rödgrön förankring pratar idéer. Lars Åberg påminns om hur länge det ideologiska samtalet har fått torka ihop, men noterar väldigt få tankar som inte redan tänkts.
Detta är nu inte manifestens tid. Det litterära försök som gjordes i fjol kännetecknades mest av att inte vara särskilt manifestigt. Visioner står inte högt i kurs, flera som velat omdana samhället har kraschat.
Skillnaderna mellan de politiska blocken är dessutom mindre i praktiken än i retoriken, och mycket av det som i dessa dagar skylls på en borgerlig regering – ökade inkomstklyftor, friskolor, försäljning av statliga företag, satsningar på bilism och individualism och mycket annat – tog sin början under socialdemokratins tid vid makten.
Här kommer i alla fall några som vill prata idéer. I Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras har 27 texter från yngre skribenter med röd och/eller grön förankring ställts samman av tidskrifterna Tvärdrag och Socialistisk debatt och tankesmedjan Cogito.
Mest nyfiken är jag på dem som samlats under rubriken Omvärlden. Tidigare vänsteruppsving har delvis drivits av engagemang för andra världsdelar. Nu när det är längre mellan befrielserörelserna blir synfältet snävare och det uppstår problem med de strukturella förklaringsmodellerna.
Till exempel kan Paula Mulinari om migrationen skriva att ”människor förvägras rätten att vara medborgare i landet”. Vad betyder det? I fjol fick drygt hundratusen människor uppehållstillstånd i Sverige. Ändå pratar Maria Ferm om ”den slutna, inhumana migrationspolitik som Sverige bedrivit hittills”. Enligt henne driver alla partier utom MP och V ”en politik som går ut på att avvisa och utvisa så många som möjligt”. Ferm är språkrör för Grön ungdom. Risken finns alltså att okunnigheten får inflytande.
Frågan som de flesta rundar är den om hur det kommer sig att segregationen ökar och nya medborgare går utan arbete trots att tiotusentals offentliganställda runtom i landet varje dag sitter på möten eller driver projekt för att minska segregationen och göra nykomlingarna självförsörjande. Mulinari ser en sammansvärjning. I realiteten dominerar ett spritt bekymmer och en väldig rådvillhet.
Naturligtvis är det inte självklart att nationerna ska se ut som de gör. Ett vänsterargument för EU var att det internationella kapitalet bättre skulle kunna kontrolleras. Erik Berg har rätt i sin kritik: kapitalet har tvärtom stärkts, den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas, alliansfriheten har kasserats och demokratin förtunnats. Ändå märks ingen EU-debatt.
Jag hittar inte heller i de här texterna någonting som gör en rödgrön Europapolitik tydligare eller troligare än för femton år sedan. Vi lever alla i ett slags EU-apati. Daniel Johansson menar följdriktigt att ”det passiva medlemskapet är på något sätt det värsta av två världar”.
Från teaterns horisont skriver Stina Oscarson, Jacob Hirdwall och Erik Uddenberg om hur våra huvuden riktats om. Tankar och språk förtingligas, fylls med skyltfönsterjargong. Att sälja sig själv har blivit en positiv formulering trots att den läst annorlunda är ganska förfärlig. Det är ekonomin som blivit kulturen, hävdar trion, orolig för kulturpolitikens omoral. Själv noterar jag att en gammal proggteater-medlem inte är ensam om att sälja Ica i tv-reklamen, och sig själv till Ica. Även Gudrun Schyman deltar.
Som en av få fångar Angela Aylward upp frågan om hur vi ska försörja oss i ett efterindustriellt samhälle. Den gamla arbetslinjens princip om att man får tillbaka (till exempel sjukersättning och pension) när man har gett något (arbete och skatt) gröps ur av permanentad arbetslöshet och långvarig bidragsförsörjning.
Men det är inte givet att vi om vi delar på jobben, vilket Aylward kan tänka sig, också påverkar konsumtion och exploatering och förslitning av miljön. Här finns även annat att fundera över: Vilka sysslor behöver utföras? Skulle inte obligatoriskt samhällsarbete under något år hejda flykten från det gemensamma?
Hoppet om taburetter och rädslan för att allmänheten ska stegra sig inför en tillväxtkritisk vision har gjort Miljöpartiet medieanpassat och alltmer profillöst. Ändå är det i resursfrågorna som en radikal framtidspolitik behöver bottna nu när socialdemokratin och vänstern ägnar så mycket tid åt defensivt arbete.
Av samlingen påminns man om hur länge det ideologiska samtalet fått torka ihop. Att någon vill ha ”mer av planmässig hushållning ” eller ”nya former av kollektiv kapitalbildning” kan kännas nästan chockartat i liberaliseringstider. Samtidigt hörs väldigt få saker som inte sagts tidigare, för tio eller femtio eller ännu fler år sedan: rättvisare, humanare, individens växande som samhällelig varelse.
Är det så att alla tankar redan tänkts? Att bara en systemkollaps kan bringa oss ur fattningen och tvinga oss att se andra möjligheter?
