Sandra Gustafsson | Svedd

Det finns författare som hur hårt de än anstränger sig, eller kanske just därför, sällan lyckas fästa riktigt kloka ord på traumat det innebär att ha hamnat utanför vårt moderna samhälles mentala allfarvägar. Människorna i marginalen, de vars skador inte är lika synliga som ett benbrott, komplicerar ofta skrivandet och romanerna utvecklas till mekaniska berättelser som hänsynslöst utnyttjar freudianska fallbeskrivningar; kriminalromanens förenklingar är snarast legio.

Men det finns trots allt en urstark samtida svensk tradition av romaner som trovärdigt skildrar de helveten som barndom och relationer också kan innebära. Författare som Anna Mattsson, Malin Lindroth och Helena Looft, listan kan göras ganska lång på dem som åtminstone delvis i sina författarskap verkligen haft modet att själva låta sig falla ner i bottenlöst mörker.

Just den sistnämnda kommer jag gång på gång att tänka på under läsningen av Sandra Gustafssons debutroman Svedd, för liksom Looft i sin fina 90-talstrilogi Men jag var redan där, Ett namn i mörkret och Vinter är allt jag vet förmår Gustafsson sätta fingret både på förbrännande utsatthet och moderna relationsvillkor.

Redan inledningsvis får vi veta att den kvinnliga huvudpersonen sitter inlåst på rättspsyk. Frågan om varför hon gör det är berättelsens röda tråd, och via brev, psykologsamtal och minnesfragment vävs porträttet av en kvinna, svårt misshandlad av livet; till det yttre vacker och charmerande, om än blyg, inombords ett förött landskap som nu har eroderat fullständigt.

Gåtan har flera sammanbindande svar och inget är direkt överraskande, men vägen till dem är desto mer spännande och nödvändig. Rensat från konstruktioner arbetar sig Gustafssons språk genom det mest ohyggliga och fram träder en skapelseberättelse av det mindre ljusa slaget. Munter läsning är det inte, men ingen påstår väl att en roman alltid måste vara lättsam.