Anna Jansson | Drömmen förde dig vilse

En regnig dag i juli i fjol slog jag mig ned vid ett rangligt bord på en liten bar i en sömnig ligurisk bergsby. Stolskrapet bröt den flugstilla tystnaden och de båda andra gästerna, en medelålders kvinna och en man kring de åttio som hängt ifrån sig sin käpp på stolens armstöd, lyfte blicken från sina böcker, nickade vänligt buon giorno och fortsatte läsa; hon La ragazza che giocava con il fuoco av Stieg Larsson, han Il lupo rosso av Liza Marklund. Jag presenterade mig som svensk och frågade om det var en tillfällighet eller om de brukade läsa svenska deckare. Kvinnan svarade att hon läst de flesta av Mankells Wallanderromaner och ett par tre i Nessers van Veeterenserie. Den gamle hade lånat Den röda vargen av sin sondotter som ständigt satte nya svenska gialli i händerna på farfar.

Minnet är ju inte vad det har varit, sa han med ett småleende, så det kanske är därför alla jag läst tycks glida ihop till en enda bok, som jag läser om och om igen.

Efter knappt tio minuters läsning av Anna Janssons Drömmen förde dej vilse, den elfte i serien med kriminalinspektör Maria Wern vid polisen i Visby i huvudrollen och som med viss möda lever upp till genrebeteckningen ”spänningsroman” får jag precis den där känslan av att ha läst det här förut.

Förnuftsmässigt kan jag vifta bort det med att romanen dels är pinfärsk, dels utgör mitt första möte med Maria Wern i bokform.

Förklaringen kan knappast vara att Eva Röse, som spelade huvudrollen i tv-serien Främmande fågel, finns på omslagets överkant i grönskuggad trekvartsprofil, för jag tittade bara fram till första reklamavbrottet, men likförbannat biter den sig fast, den där grevinnan och betjänten-känslan.

I någon mån kan det bero på att baksidestexten berövar de första femtio sidorna av denna historia om Maria Werns och hennes kollegors jakt på en ondskefull mördare allt vad spänning heter genom att avslöja den sataniske mördarens första offer, en sjuksköterska som hittas mördad i Botaniska trädgården, klädd till brud. Det senare är en anspelning på den gotländska myten om havsfrun, som lockar med sig män ned i djupet.

En annan starkt bidragande orsak är mördaren själv, vars sadistiska övermänniskotankar läsaren möter i inre monologer, där han njuter av sin makt framför datorn där han övervakar de förbryllade och allt mer desperata polisernas minsta rörelse.

Det är problematiskt att ställa en överlägset intelligent hacker som är ute efter hämnd för en tragisk barndom på scenen, för greppet att invertera Lisbeth Salander utmanar läsaren att göra besvärande jämförelser både vad gäller gestaltning och händelseförloppets inre logik, vilket länge blockerar suggestionen.

Men efter drygt en tredjedel, främst tack vare några härligt tecknade bifigurer som till skillnad från Maria Wern och hennes högra hand Erika Lund inte behöver bära upp det intrikata intrigbygget utan bara vara de särpräglade och fullständigt övertygande kufar de är, får historien färg och nerv.

Bland dessa finns den porrsurfande kollegan till den snygge läkare och änkeman med förbittrad och störig dotter i förpuberteten som Erika dejtar, samt först som sist en sanslös och oförglömlig hypokondriker, vars sorti ur historien är lika smärtsam som vackert skriven.

Från och med då blir också både den beskrivande prosan och dialogen mindre ansträngd. Det ska också sägas att Anna Jansson hanterar polisromanens numera obligatoriska komponenter mycket skickligt.

Att den i otaliga ledtrådar intrasslade huvudmisstänkte alltid är oskyldig hör till dessa, men det förtar faktiskt inte spänningen nämnvärt; huvudsaken är att berättandet blir direkt och läsaren tillåts följa historien inifrån.

Det som gör att känslan av fobisk upprepning förflyktigas är Janssons träffsäkra, strävt osentimentala och ömsinta humor. I gestaltningen av konflikterna mellan arbete och kärlek, plikt och lust, skuld och hopp, överskrider Jansson livsvillkoren utan att överge människorna som dukar under för dem.

Gott nog.