Mari Jungstedt | Den farliga leken

Det finns kriminalromaner och ”kriminalromaner”, som det finns ”Bruce Springsteen” – om man talar om musik – och ”Ulf Lundell”. Däremot är Ulf Lundell som romanförfattare en Ulf Lundell utan citationstecken. Deckare består som all genrelitteratur av ett mindre skikt mästare, ett större mellanskikt läsvärda medelmåttor, och en liten grupp bottenskrap. Sen finns också imitatörerna, härmarna. Mari Jungstedt är en sådan. Årets bok heter Den farliga leken och är den åttonde i hennes serie ”kriminalromaner”. De tidigare är utgivna i över tjugotalet länder och har i Sverige sålts i mer än 1,5 miljoner exemplar. Meddelar förlaget andäktigt, som är detta inte ett tecken på seriens kvalitet, utan utgör kvaliteten i sig.

Det är skvallitteratur. Mari Jungstedt härmar polisdeckaren, och det finns tydligen läsare som hellre tar del av den ofullkomliga avbilden än the real thing, som menar att det är de glättiga amatörerna, inte de komplexa proffsen, som utgör jordens litterära salt.

För mig återstår bara att surmulet – i tjänsten, så att säga – påpeka denna boks uselhet. Den handlar om modevärlden och folk som tas av daga med yxa, och det finns inte en enda intressant person i hela boken, förutom en flicka som lider av ätstörningar, men hon är egentligen bara till för att bli kvävd med kudde i slutet, en alltför liten pusselbit i en helhet där inga andra bitar passar heller. Som logiskt intrigbygge är det fullkomligt ologiskt.

Redan efter den första tredjedelen förstår man vem som är den mystiske mördaren, och väntar med leda på att Jungstedt ska leverera överraskningen. Språket är en enda lång köbildning av välskrivna klichéer och putsade taffligheter, psykologin fyrkantig, personerna ett med sina etiketter, saknande komplikationer som sticker ut.

Den farliga leken är en härmning av exempelvis Henning Mankell, för dem som finner Mankell för elitistiskt svår. Ett trist tidsfördriv som inte lämnar några spår efter sig.