Mons Kallentoft | Vårlik

Av de sju huvudsynderna sticker sannolikt girigheten mest i ögonen. Skenande marknadskrafter, rovdrift, förödd solidaritet; se där några följder av människans besinningslösa strävan efter makt och pengar. Teologins förmaningar finner ingen plats hos oss, där privatintresse skymmer sikten för medkänsla. Men hur långt är vi beredda att gå för egennyttans skull?

Mons Kallentoft har ända sedan debuten med Pesetas 2000, för vilken han belönades med Katapultpriset, sysslat med frågeställningar som denna. I bok efter bok skänker han röst åt de i utanförskapet drabbade, men sällan ges enkla förklaringar. Likt en virvel suger världen med sig enskilda gestalter, offer skördas i alla skikt. Det är ett rakryggat och klarsynt förhållningssätt, inte minst litterärt.

Kallentofts fjärde årstidsbundna roman om Malin Fors och hennes kolleger på Linköpingspolisen, Vårlik, inleds med ett besinningslöst bombdåd där två sexåriga tvillingflickor mister livet. Misstankarna riktas åt de förväntade hållen: en islamistisk terrororganisation, mc-gäng, höger- eller vänsterextrema grupperingar.

Sanningen skall dock visa sig mer komplicerad, eller mer självklar om man så vill, än så. Personliga trauman ligger framför oss som så öppna kort att vi inte ens ser dem, kanske som en följd av att den kollektiva rädsla som våldet föder kräver enkla lösningar.

Samtidigt brottas den nu nyktra alkoholisten Malin med egna tillkortakommanden. Spritsuget är ett dovt löfte om befrielse från skulden hon känner gentemot dottern, den egna familjen, vänner och brottsoffer, samma skuld som komplext driver henne framåt i utredningen.

På en dröjande, suggestiv prosa, som nog aldrig har fungerat bättre än denna gång, skildras mänskligt förfall ur flera aspekter. Öden, bilder och röster flätas samman till en helhet och det är ytterst sällan en svensk kriminalförfattare förmår göra det så skickligt som Mons Kallentoft.