Håkan Nesser | De ensamma

Allt sedan van Veeteren-sviten har Håkan Nessers polisromaner utmärkts av en sorts eftertänksam rekonstruktion. Men där historierna i van Veeterens Maardam låg höljda i ett slags gripbart mänskligt mörker, på en och samma gång gåtfullt och psykologiskt blottbart, är hans serie om kommissarie Barbarotti i Kymlinge betydligt lättviktigare.

Att läsa hans nya bok De ensamma är bitvis som att plåga sig igenom ett tegelstenstjockt kåseri. Putslustigheter i form av interna skämt mellan karaktärerna – som Barbarottis och hans kollega Eva Backmans fnissande åt den förres stenålderskäcka utrop: ”Sveriges ungdom, dess framtid!” – samsas med soptipps-begrepp som ”hon släppte till” (det vill säga, för den som i bästa fall aldrig hört eller åtminstone förträngt detta uttryck, hon gick med på att ha sex). Och Barbarottis inre monologer vimlar av hjälpligt skruvade plattityder, som ”När gav ni er fru en blomma sist”, ”spåra en bortsprungen snattare i en öken” och ”det var bara att ta skeden i vacker hand”.

Med en sådan språkbehandling är det svårt att ge en aldrig så välkomponerad intrig någon större tyngd. Och även om tidsflätningen mellan en grupp vänner i 70-talets Uppsala och polisutredningen av ett möjligt mord i nutid i Kymlinge skapar en sorts spänning, så punkteras denna inte bara språkligt utan också av trovärdighetsproblem.

Upplägget av polisarbetet är osannolikt, gestaltningen av karaktärerna – i synnerhet de kvinnliga – brister och det passionsdrama som så småningom avtäcks må vara aldrig så realistiskt, det är ändå omöjligt att förstå varför det får de följder det får.

Min behållning av den här 583 sidor långa texten – möjligen bortsett från skildringen av en bussresa i 70-talets Östeuropa – blir tyvärr inte större än den fantastiska formulering som Nesser använder för att beskriva uttrycket hos en ung laestadian: ”Som om han hade en ilsken gud klösande i bröstet.”